Nyss hemkommen från Svenska Rallyt kan jag bara konstatera, vilket jag visste redan innan, att VM-rallyt i de värmländska skogarna inte bara är stort, det är megastort.

Till samlingsplatsen Rally Village på Färjestadstravet transporterades ivriga besökare i skytteltrafik från Karlstads inre regioner. Tillbaka till stadskärnan valde en del av de saliga rallyanhängarna att ta sig direkt till innestället Nöjesfabriken. Här snackar vi om party all night long.

Det finns mer än en kittlande tjusning att se världens främsta aktörer fara fram på de smala, hala vintervägarna i hiskeliga hastigheter med grova barrträd bara någon futtig meter från karossen.

Sanna mina ord – hela händelseförloppet sänder ut signaler som ger åskådarna vid dikeskanterna en euforisk adrenalinkick utöver det vanliga. Självklart är hastigheterna i sig imponerande men vetskapen att ett enda litet misstag kan leda till förödande konsekvenser känns mer i maggropen än vad en rysare av Stephen King någonsin gjort.

Den 14–16 mars är det dags för ett liknande arrangemang, fast i Östersund. Då handlar det om två hjul och enduro-VM. Återigen får vi ta del av världseliten som far fram mellan träden, i och för sig med betydligt lägre hastighet, men dessa gladiatorer har som bekant varken störtbåge eller skyddande kaross. Imponerande ja – tilldragande för publiken? Nej!

Sverige har sedan tio år skördat stora framgångar i enduro-VM, främst genom Anders Eriksson, men dess slagkraft som publiksport har inte ökat ett dyft. Ständiga diskussioner såsom arenasport, tillgänglighet för besökarna, och tiden då aktören är i betraktarens synfält har förts.

Men det lustiga eller underliga i kråksången är att skogskrigarna på två hjul inte syns färre antal sekunder ute i spåren än vad fyrhjulingarna gör på sina rally­vägar. Men skillnaden är ändå markant. För medan skogsdungarna i Värmland var fyllda av entusiastiska åskådare kommer det att vara betydligt glesare med besökare bland snåren i Östersund.

Jag tror knappast att det handlar om att de är mätta på evenemang. Jag sänder närmast tanken på att Björn Ferry, Anna-Carin Olofsson & co som nyligen stakade sig fram och pepprade skjutvallen under skidskytte-VM i just Östersund.

Nej, det handlar mera om tradition. Rally är och förblir en världsomfattande disciplin med anor långt tillbaka i tiden och där flertalet marknadsledande bilmärken pumpar in stora belopp för att synas.

Enduro är en utövarsport utan vare sig massmedial eller åskådarmässig växtvärk. Frågan är om det alltid kommer att vara så? Samtidigt som hela samhället genomgår en kraftig förändring har enduron börjat se om sitt hus vilket förhoppningsvis ska tilltala och leda till fler åskådare. Om detta sker redan i Östersund låter jag vara osagt, jag bara hoppas att det blir så.

Tills vidare är rally och enduro lika och ändå så olika.