En miljon människor kan inte ha fel, eller? Eftersom jag inte tillhör kategorin som tittar vare sig på dokusåpor eller småmysiga familjeprogram är det barnen som har försett mig med information när det gäller Tony Rickardssons färdigheter på dansgolvet ”han gick vidare”, har de gastat framför tv-rutan – och så har det pågått fram till den gångna helgens final där Tony fick se sig besegrad av Tina Nordström, mer känd som ”Mat-Tina”. Ja, ni vet hon som numera ligger bakom den berömda ”troschocken”.

När Tony Irwing & co hade delat ut poäng till paren låg ödet således hos tv-tittarna. Tro det eller ej men en miljon röster rasslade in och detta från en befolkningsmängd som ganska så nyligen passerade nio miljoner.

Att den sexfaldige GP-världsmästaren inte skulle vända hem från dansgolvet med kungakronan var väntat för mig. En motorsportare slår inte vår kanske mest folkkära matmamma på fingrarna – klart slut. Hur som helst kunde Rickardsson lämna programmet med flaggan i topp.

Rent sportligt lider jag i nuläget med Per-Gunnar ”PG” Andersson. Han inledde med VM-poäng i Monte Carlo trots att alla förståsigpåare menade på att hans WRC-Suzuki var långt ifrån klar. Nu, tre deltävlingar senare, är det uppenbart att de hade rätt. I Sverige var det slutkört efter fyra sträckor, i Mexico tvingades PG bryta med maskinproblem och nu senast i Argentina började problemen redan innan tävlingsstarten.

Vi är alla medvetna om att 2008 blir ett prövoår – både för PG och Suzuki – men den här inledningen är lite i tyngsta laget.

På tal om rally förresten, för inte så länge sedan fick jag äran att sitta bredvid Daniel Carlsson i hans WRC-Peugeot. Han puttrade bort en bit på skogsvägen, drog i handbromsen och bilen vände på en femöring. Sedan frågade han mig om jag var med på att han satte fart med högsta laddtrycket på turbon. Jag hann knappt svara ja – och sedan bar det i väg.

När vi kom fram till den första hårnålskurvan undrade jag lite bekymrat när han skulle ta bort högerfoten från golvet – det gjorde han inte. I stället taggade han ner två växlar, ställde upp bilen och forcerade kurvan med korta, korta, parerande rattrörelser – allt medan gruset likt ljuv musik smattrade mot underredet. Det var då tanken slog mig. Jag kan nog inte köra bil. Inte dansa heller för den delen.