Kommer ni ihåg talangen Jan Ullrich? Vissa gör det säkert, andra inte. Hur som helst var han en 20-åring som slog igenom med dunder och brak då han vann amatör-VM på cykel 1993.

Tre år senare agerade han hjälpryttare i 350 mil åt dansken Bjarne Riis då denne vann Tour de France, själv blev Ullrich tvåa. Året efter vann han själv den mytomspunna 21-dagarstävlingen.

Efter triumfen skulle han enligt förståsigpåarna regera inom cykelsporten precis som föregångarna Eddy Merckx 1965–1978, Bernard Hinault 1977–1986 och Miguel Indurain 1984–1996 – cyklister som alla hade vunnit loppet fem år i följd. Men icke.

När det gäller Jan Ullrich så vann han aldrig touren igen. Han samlade i och för sig ihop fem andraplatser, en tredje- och en fjärdeplats, men som sagt – ingen vinst.

Han revanscherade sig en smula år 2000 då han tog guld vid OS i Sydney, men någon dominant i cykelsporten blev han aldrig.

Bland det tuffaste man kan göra är att vägleda en talang som antingen har vunnit eller var ytterst nära att vinna under sin säsong som nykomling.

År två innebär inte att det bara är att ställa ut skorna och tro att allt ska gå som på räls.

År två är oftast ett helvete för nästan alla inblandade. Parallellen jag söker är Lewis Hamilton som i och för sig vann GP2-serien innan han klev in i F1-cirkusen.

Där ställde han allt på sin spets genom att prestera stordåd efter stordåd och Hamilton var bara en hårsmån från att krönas till mästare redan under sin rookiesäsong, en bedrift som Kimi Räikkönen grusade i den allra sista deltävlingen.

Nu har Lewis Hamilton inlett säsongen knackigt. Och inte blir det bättre av att ingen i hemlandet England förväntar sig att han ska vinna – man kräver det.

En extremt tung börda att bära på axlarna, framförallt om man bara är 23 år och kör F1 för andra året – det allra svåraste.