Det var alldeles uppenbart att sommaren kommit för två helger sedan då jag tillbringade en underbar grillafton med nära och kära uppe i Roslagen. Nu var det inte jag som höll i kalaset så ett tiotal gäster var för mig okända – men som ni vet – alla känner apan.

”Jaha, det är du som jobbar med motorsport” var den första frasen. ”Är du ofta ute på F1” var den andra. Efter att ha förklarat tre gånger om att F1 inte är högprioriterat av en handfull olika anledningar kom då nästa fråga: "Vad skriver ni då om?"

Jag räknade upp ett antal discipliner och dess svenska ess och där stod mina nyvunna vänner med gapande munnar likt fågelholkar. ”Vad hette de sa du”, nämnde den ena. ”Aldrig hört talas om”, sa den andre.

Samtalen rullade på och för att kontrollera deras motorsportkunskaper gick jag tillbaka i tiden något. Jovisst, de nämnde rallyikoner som Björn Waldegård, Stig Blomqvist, Åke ”Bryggarn” Andersson och Per Eklund i rask takt. Lika kvickt rabblade de sekunderna senare upp i varje hälften av svenskarna som genom tiderna provat på F1.

Det var då jag på något mystiskt vis fick stå till svars för att vi inte har den digniteten på förarna idag. Jag försökte i all ära med PG Andersson, men när jag nämnde Mats Jonsson, Daniel Carlsson, Patrik Sandell och hans namne Flodin så ruskade de bara på skallen. Likadant var det inom banracingen. Ok, de nickade förtjänstfullt när både Alx Danielsson och Björn Wirdheim kom på tal.

Fast de undrade om det "inte är mest snack och mindre verkstad" från ovan nämnda herrar och plötsligt var det ombytta roller. Nu var det jag som lite tveksamt nickade jakande.

Vi satte oss till bords. De honungsmarinerade kycklingfiléerna och de vitlöksmarinerade fläskfiléerna doftade ljuvligt och jag märkte att nu ville ”gänget” veta än mera och ett par av dem placerade sig strategiskt nära mig vid långbordet.

Diskussionen om motorsport i Sverige pågick under hela kvällen och långt in på småtimmarna. Allra lugnast var det när samtalen gled över från fyra till två hjul. Då var det inte många hästar hemma. Tony Rickardsson visste nog alla vem det var. Kanske hade det med Let´s Dance att göra eller så speglades deras kunskaper av hemtrakterna Roslagen. På något vis har Roslagen en koppling till speedwaysporten och traktens hjältar – Rospiggarna.

Men några andra än Greg Hancock och Andreas Jonsson, som båda bor i Roslagen, kom aldrig på tal. I stället hämtade man även där hem lite äldre profiler ur minnesbanken i form av Anders Michanek, ”Lill-Tummen” Nilsson och Per Jonsson.

Övriga sporter på två hjul ska vi inte ens prata om. Diskussionerna blev nästan lika tokiga som när paraplyflickan Malin Eriksson i en intervju med Eskilstunakuriren trodde att speedway kördes i kuperad terräng.

När festen började avta var det bara att summera aftonen. Perfekt väder, mästerlig mat, men det var nog alla diskussioner runt mitt dagliga yrke som etsade sig fast allra mest. Jag brukar ha distans mellan yrkes- och privatliv och jag är sedan lång tid tillbaka fullt medveten om att motorsport inte är störst och bäst i jämförelse med exempelvis fotboll, ishockey och handboll. Men är det verkligen så få som vet vilka dagens ess och våra kommande stjärnor är inom motorsport? Tydligen!