Jag var fem år när jag för första gången kom i kontakt med motorsport. Jag höll pappa i byxbenet när han tillhörde staben runt starttejpen då Gubbängens IP invigdes med speedway. En handfull år senare kom jag i kontakt med Formel 1.

Min storebror gav mig ett nummer av tidningen Teknikens Värld och där hade man tecknade illustrationer av såväl fordonen som förarnas hjälmar. Namn som Jody Scheckter, Patrick Depailler, Vittorio Brambilla och den enda F1-kvinnan Lella Lombardi etsades fast – och givetvis, Ronnie Peterson.

Jag tyckte att hans svarta Lotus var den vackraste F1-skapelsen som någonsin tillverkats och den sexhjuliga Tyrellmodellen var den ballaste – kort sagt – i min värld var Ronnie kung.

I år är det 30 år sedan Ronnie tragiskt lämnade oss efter dödskraschen på Monza. Beskedet om hans bortgång fick jag vid skolbespisningen och den kom som en chock. Jag hade personligen aldrig träffat eller ens sett Ronnie i verkligheten men ändå kände jag sorg och en stor del av mitt intresse för F1 svalnade.

Samma sak hände när Björn Borg och Ingemar Stenmark lade racketen respektive slalompjäxorna på hyllan. Borgs duster på gräset mot John McEnroe, på hardcourt mot tuffingen Jimmy Connors och på gruset mot den argentinske poeten Guillermo Vilas ville jag för allt i världen inte missa och hur många skolkade inte från lektionerna i skolan när Tärnabys stolthet skulle till att hämta in hundradelar på bröderna Phil och Steve Mahre, samt Bojan Krizaj i det andra åket? Jag gjorde det i varje fall.

Samma sak hände igen. När dessa fantastiska svenskar slutade upphörde i viss mån intresset, precis som inom F1. Stefan ”Lill-Lövis” Johansson återuppväckte den men efter honom har det varit tunt, fruktansvärt tunt.

Nio svenskar har till dags datum kört F1-lopp. Björn Wirdheim agerade bara någon form av hjälpryttare åt Jaguar och när det gäller Alx Danielsson har en styrning aldrig kommit längre än till snack, snack och åter snack.

Men det finns ett ljus i den till synes kilometerlånga, dystra och mörka tunneln. Hans namn är Marcus Ericsson. Då Kenny Bräck och Eje Elgh står vid hans sida finns både kunskap och erfarenhet som en 17-åring självklart inte har hunnit samla på sig.

Bräck och Elgh håller som bäst på att sondera terrängen, den förstnämnde var exempelvis nyligen på Silverstone för att träffa såväl team som agenter.

Att Marcus skulle få en F1-styrning redan nästa år tror jag att vi kan glömma. Jag säger inte att skynda långsamt alltid är den bästa taktiken, men jag är tveksam om han är mogen för ett så stort uppdrag – även om det ”bara” handlar om att vara testförare.

Samtidigt kanske ni kommer ihåg vad som hände när en viss Kimi Räikkönen fick chansen som testförare. Han klev då direkt från Formel Renault till F1 och resten vet vi – han är inskriven i historieböckerna flera gånger om. Så varför inte&

Kika gärna lite extra på krönikan som kollegan Joel Sannemalm skrev i ärendet. Joel trodde nämligen att vi nu kunde lägga ärendet angående Daniels rattfylla till handlingarna, men tji fick vi. Det kan vi tåla, men jag tror inte att branschen tål mer. Nu är Daniel tveklöst borta för all framtid. Punkt slut. Bokstäverna som Joel svetsat samman ger oss alla en tankeställare och helt klart svider det att höra det vi helst av allt vill lyssna till – sanningen.