Att vara i fysisk trim inför säsongstarten ser jag som en självklarhet, frågan jag ställer mig – hur många av våra stjärnor och framtidshopp är mentalt förberedda för vad som komma skall?

Att toppa formen till en speciell tidpunkt eller vara bäst när det verkligen gäller är precis lika svårt som det låter. Träningar, tester och diverse mindre tävlingar är en sak. Men när de stora mästerskapen står på spel då är det många som får stora skälvan.

Plötsligen har utövaren inte bara sina egna krav att leva upp till, han eller hon kan vid dessa punktinsatser få hela svenska folkets blickar på sig och när nerverna börjar spöka ja, då är få idrottsutövare vad de en gång har varit.

När jag växte upp var den skäggprydde och kontroversielle friidrottaren Ricky Bruch ett av Sveriges största affischnamn. Han hivade iväg sin diskus som ingen annan tidigare hade gjort men Bruch klarade nästan aldrig av nervpressen när det verkligen stod på spel.

Vid DN-galan 1972 tangerade Ricky Bruch jänkaren Jay Silvesters världsrekord på 68,40 meter och inför OS i München samma år var vår blågule atlet storfavorit. Det blev bara en bronsmedalj. Tre gånger i karriären var han över den magiska 70-metersgränsen, en milstolpe som ytterst få ens når i dag. Men när det var dags för de magiska bokstavskombinationerna OS, VM eller EM darrade han på manschetten så till den milda grad att det oftast blev sorti redan i kvalet med kast tio meter under Bruchs normala kapacitet.

Ishockeylaget Leksand är i mitt tycke ett liknande fenomen, fast där handlar det som bekant inte om en individuell kollaps utan om en masspsykos där ett lag bestående av i runda tal 20 spelare plötsligt får stora skälvan på en och samma gång.

Inför årets kvalserie ansåg jag att Leksands tuffaste motståndare var laget själv. I och för sig inte någon högoddsare med tanke på de senaste säsongernas kvalfloppar och kravet som traktens invånare och sponsorer lägger på leksingarna.

Tro det eller ej, men för tredje året i följd vek Leksand ner sig trots att man på vägen till kvalserien mer eller mindre hade pulvriserat allt motstånd. Personligen börjar jag nästan tro att lagets alla stjärnor vill förbli överbetalda stjärnor i allsvenskan i stället för att tillhöra kategorin dussinlirare i elitserien där det smäller i planket innan många av spelarna ens hinner tänka. Jag kan han fel, men det är en av mina många teorier.

Att vara duktig är en sak, att vara bäst när det verkligen gäller är en helt annan sak – fråga helgens fantastiska sensationsduo i Formula 1 – Jenson Button och Rubens Barrichello.

Jag kan inte tänka mig att det var så värst många som vågade sätta sina surt förvärvade slantar på dessa gossar vid F1-premiären på Melbournes gator.

Teamchefen Ross Brawn hade i och för sig tidigare skördat framgångar hos såväl Benetton som Ferrari och Honda, men när den sistnämnda biltillverkaren sent om sider drog sig ur F1-cirkusen var det inte många som trodde att det skulle bli en fortsättning.

Brawn verkade dock inte tveka när det gällde vare sig sin kunskap eller förarnas, för han la ett bud och köpte stallet för en ynka dollar. Ett team som då i januari låg under konkurshot och nu i mars är dubbelvinnare. Här kan man snacka om att vara bäst när det verkligen gäller.

Den svenska trion Rickard Rydell, Mattias Ekström och Patrik Sandell verkar också kunna den konsten, hur många andra svenska motorsportare kan skryta med det?