Jag minns hur det var när jag var liten. Det var inte alltid så enkelt. När jag började i lågstadieskolan var jag så liten att mitt smeknamn per automatik blev ”mini”. Jag fick den lägsta bänken, den lägsta stolen och en liten fotpall. Lik förbannat nådde jag inte ner utan fick sitta där under lektionerna och dingla med benen. Retad blev jag aldrig, men det var inte lätt att vara liten.

I tidiga år fick jag snabbt upp intresset för skräckfilm. Men återkommande mardrömmar gjorde att mamma satte P för klassiker som Dracula, Frankenstein, Flugan och ”De kommer”, ni vet den där svartvita filmen om jättestora myror.

Jag förstod vad mamma menade även om jag inte ville göra som hon sa – det vill säga gå till sängs. Det var inte lätt att vara liten.

Lika illa var det ibland vid stora middagsbjudningar. Trots att jag älskade lax, makrill och olika sorters kött fick man vackert sitta vid ett avskilt bord med de andra barnen där det serverades kulinariska rätter som köttbullar och prinskorv. Det var fan i mig inte lätt att vara liten.

Jag kan se en parallell i sportens värld. De som tävlar i mindre discipliner är fullkomligt rosenrasande över att de aldrig får någon publicitet. Men det handlar också om att erbjuda något som gör det värt att synas.

Hade vi inte fått fram världsstjärnor i exempelvis skidskytte hade det aldrig blivit några tv-sändningar. För cirka tio år sedan skrattade vi faktiskt åt dessa löjliga figurer som åkte skidor med bössan på ryggen – vilka nördar. Skrattar vi åt dem i dag?

Nej, nu gläds vi åt fantastisk tv där allt kan avgöras vid det sista stående skjutmoment i en riktig nagelbitare. Självklart hade det mediala intresset inte varit lika stort om inte Magdalena Forsberg skördat stora framgångar. Som stort plus i kanten, vilket inte får förbises, blev hon även lite av folkets hjältinna.

Anna-Carin Olofsson, Helena Jonsson och Björn Ferry spädde sedan på framgångsvågen och plötsligt vill dagens skidåkande ungdomar ligga eller stå på skjutbanan samtidigt som de skejtar fram i spåren i stället för att tävla i sprint eller plåga sig genom fem mil klassisk stil. Vi kan inte komma ifrån att skidskytte från början var en liten disciplin. Vi kan heller inte komma ifrån att de har varit förbannat duktiga på att förpacka sporten så pass bra att den stora breda massan har tagit den till sitt hjärta.

Som sagt, även små kan växa sig stora, bara man gör rätt grej. Att ständigt borra ner huvudet, titta bakåt och säga att ”på 1960-talet lockade vi minsann 10 000 åskådare” räcker inte längre. Tiderna förändras och då hjälper det knappast att vara bakåtsträvare, det är snarare stjälp än hjälp.

För ett par dagar sedan tog jag emot ett samtal från en person i Skåne. Han ville att jag skulle slänga in en blänkare i tidningen då klubben han representerar arrangerar en SM-tävling inom kort. Jag förklarade att ”det får ni i klubben annonsera om”. Han i sin tur tyckte att ”ska inte Svensk Motorsport skriva om det som kommer att hända. Det är ju det ni har basunerat ut?”

Jag vill inte kasta skit på personen som kontaktade mig, snarare tvärtom. Jag skulle önska att fler gjorde som han, även om vi nu inte tyckte likadant. Jag menar, frågar man aldrig kan man ju inte ens få ett nej.

Men det som förvånade mig var när han sa att klubben inte har pengar att annonsera för.

Tanken slog mig. Varför åtar man sig ett SM-arrangemang om man inte ens själva i klubben tror att man kan locka dit folk och göra hela evenemanget till en enda stor braksuccé som lockar traktens invånare, och grannsocknen att gå man ur huse?

Jag säger inte att alla ska eller kan göra som Kenneth Karlsson när man inom Strängnäs rallycrossektion började annonsera i de stora kvällstidningarna när det vankades tävling. Men med facit på hand hade de aldrig färre än 7 000 betalande vid sina evenemang.

Det är svårt att vara liten och svårare blir det om man aldrig tänker stort. Till sist hoppas jag att ni alla har haft en riktigt skön påsk, några extra dagar ledigt utan att behöva ställa klockan är aldrig fel.