Vi svenskar är underliga varelser. Egentligen kanske inte underligare än människor från andra länder, men ibland kan jag inte låta bli att undra – varför är vi som vi är?

Det finns ett gammalt uttryck som lyder ”Det viktigaste är inte att vinna utan att delta”. Jag förstår budskapet klart och tydligt – men ändå inte. Vinna är förbannat viktigt, självklart inte för alla, men för väldigt många och det gäller inte bara idrottsutövarna.

Titta bara på dem som kanske inte utövar sport själva utan nöjer sig med att leka experter antingen på läktaren eller hemma i tv-soffan. För vore det inte viktigt att vinna utan bara kul att delta, kan då någon förklara för mig varför det råder ett halvt världskrig varje gång det utspelas ett ”hett” fotbollsderby?

Om vi bortser från de huvudlösa huliganerna kan faktiskt vanliga, hederliga arbetare löpa amok bara för att det går emot dem, eller rättare sagt – det går dåligt för deras lag.

Säga vad man vill men hela livet är egentligen en enda stor tävling. Har ni inte själva, som liten ivrig 4-årig trehjulstrampare, varit med om att tampas om den största platsen i sandlådan och förklarat krig mot lekkamraterna med den mer eller mindre hotfulla frasen – ”min pappa är starkare än din”?

Nä, ska man vinna så ska man vinna lagom mycket och inte som rallyföraren Sébastien Loeb för då blir man tråkigt överlägsen. För en tid sedan jublade vi ikapp med varandra när Jenson Button mycket överraskande vann årets Formel 1-premiär.

Därefter har han vunnit fem av sex lopp och plötsligt vore det inte så tråkigt om en Ferrari kunde vara med däruppe och nosa på pallplatserna.

Men vänta, var det inte Ferrari som vi lite till mans hånlog åt när de gång efter annan misslyckades radikalt? Jag förstår inte riktigt hur vi vill ha det. Jag tror bestämt att landet lagom har slagit till igen – för våga fan inte sticka upp och bli bäst, då får du hela svenska folket emot dig.