Grundkonstruktionen från det tidiga 1960-talets Speedcar – med svetsad rörram och ett hjul i varje hörn och motorn placerad bakom förarstolen känns igen också i dagens kartar.

– Från mitten av 60-talet så blev kartarna ungefär som de ser ut fortfarande, konstaterar Leif Radne, en av sportens pionjärer i Sverige och egen företagare i branschen.

Som exempel nämner Leif Radne det epokgörande Robardie-chassiet som Bengt Peterson konstruerade i mitten av 1960-talet. Under 1970-talet fick Robardie konkurrens av tyska Taifun. Konstruktionen innehöll en del innovativa lösningar som fortfarande hänger med.

Det område som dock haft allra störst betydelse för kartingens utveckling är däcken.

– När landets första asfalterade gokartbana invigdes i Laxå 1962 åkte vi praktiskt taget med skotkärrehjul. Vi hade hört talas om att man börjat åka med släta däck i USA (slicks), säger Leif Radne, som berättar att eftersom sådana däck inte fanns att tillgå fick det duga med rejält utslitna skottkärredäck.

De slitna skottkärredäckens tid var snart förbi. I stället var det Carlisle som tog över som det ledande fabrikatet. Inga träd växer dock till himmelen. Lagom till VM i Turin 1972 gjorde Goodyear entré på scenen. Enligt Leif Radne var det en svensk på resa i USA som snappat upp att amerikanerna utrustat sina kartar med betydligt bredare däck bak än fram. I Europa var det få som trodde på iden, men de som åkte på Goodyeardäck i VM sopade banan med konkurrenterna.

Eftersom få trodde på innovationen var importörerna ännu färre. Dock fanns det en grossist i Stockholm som importerat ett parti och mitt under brinnande VM-tävlingar fanns det de som bokade tur och returbiljett Stockholm.

– Ett problem var att det inte fanns slangar som var tillräckligt breda och man fick försöka tvinga in två slangar i varje däck, säger Leif Rade och skrockar åt minnet.

Han nämner ytterligare två tekniska milstolpar som tagit kartingen framåt. Dels införandet av reedventil, dels utvecklingen av det elektroniska, brytarspetslösa, tändsystemet som togs i bruk i mitten av 1970-talet.

Att så många i racingens världselit påbörjat karriären i karting är inte märkligt. Trots att prislappen för en gokart handlar om tusenlappar och en fullblods F1-racer handlar om miljoner eller kanske miljarder (?) kronor är principerna de samma.

– Jag brukar säga att när det gäller karting hänger 40 procent på föraren, 40 procent på själva karten och 20 procent på motorn, säger Leif Radne.

Grovt förenklat blir det samma orsak och verkan att ändra spårvidd, hjulinställningar (camber- och castervinkel), tyngdpunkt, lufttryck och inställningar på motorn – förgasare med mera – på en gokart i klass Mini som på en Formel 1- eller DTM-bil.