Att det Centraleuropeiska rallyt, ersättningstävlingen för årets inställda Dakarrally, inte skulle bli något vanligt ökenrally stod fort klart. Men skillnaderna var ändå oväntat stora för förarna.

- Det var en chock att sträckorna var så korta, bara fem sex mil. När jag körde i mitt vanliga rallytempo blev jag duktigt frånåkt. Jag fick känna på en helt annan nivå av racing, som jag lyckades anpassa mig till ganska bra. Jag har kört mitt bästa race någonsin och det känns enormt bra, säger Annie Seel.

På frågan om varför det gick så bra i Ungern och Rumänien, har Seel ett snabbt svar:

- Jag har inte haft något strul alls och jag har inte kört omkull. När vi kom in i Rumänien blev det mer endurolikt och uppkört och jag tänkte bara på att jag inte fick lägga omkull hojen i geggan för då skulle jag aldrig få upp den. Men det gick ju bra.

Hon tackar också sin mekaniker Magnus Arnalid för att han sett över henens cykel så inga tekniska missöden inträffat. Enda grejen var ett sprängt bakdäck.

- Jag körde i 120-140 kilometer i timmen på ett halvt bakdäck. Det gick väl an på de asfalterade transportsträckorna, men när jag saktade ner var det otroligt att jag klarade mig från att köra omkull, cykeln studsade som en känguru, säger hon.

Seel lyckades också att hålla tungan rätt i munnen när det gällde orienteringen.

- Det var lätt att bli lite slapp med navigeringen för det var ju bandat nästan överallt, men jag körde på GPS:en och jag missade ingenting, säger hon.

Det var många av de etablerade toppförarna som missade kontrollpunkter, en av dem var Thomas Berglund som fick 25 minuters tidstillägg för sin blunder. Men det slapp drabbade alltså inte Annie Seel som körde allt starkare.

- Jag gjorde mitt bästa resultat den sista dagen och det känns otroligt bra, säger hon.

Fysiskt sett fungerade det också bra under tävlingen. Seel har problem med diskarna i ryggen och har övervägt att steloperera sig för att bli fri från problemen.

- Det har gått förhållandevis bra. Visst känner jag av ryggen när det blir sandigt och stalpigt. Jag fick också armpump eftersom jag inte kan träningsköra, det håller inte ryggen för så jag tävlingsåker bara. I stället kör jag funktionsträning och spinning, men det är frustrerande att bara kunna träna på halvfart. Den här tävlingen har varit en vägdelare för mig, det kunde ha blivit min sista, men när det gick så bra har jag bestämt mig för att satsa vidare, säger hon.

Målet är klart, det är nästa års Dakarrally som körs i Argentina.

- Skulle jag operera mig är det slutkört. Jag har haft jättesvårt att bestämma mig, men jag känner att jag måste slutföra det här med Dakar, annars får jag aldrig ro i kroppen.

I maj går anmälningstiden ut och nu börjar den segslitna jakten på sponsorpengar.

- Jag hoppas att Loctites Sverigeavdelning fortsätter satsa på mig, men det blir en chansning att ställa upp eftersom jag inte har pengarna klara, säger Seel som redan börjat jobba för att nå budget.

Under maj månad är hon inbokad som föredragshållare fyra dagar i veckan. Den 3 januari nästa år går startskottet för Dakarrallyt, förhoppningsvis har Annie Seel fått ihop de pengar som krävs för att hon ska kunna delta.