Det är väl känt att terrängen runt Vimmerby erbjuder stenig och trixig terräng. Blir det dessutom som vid SM-deltävlingen så att det regnar kraftigt dagen innan race, så blir det jobbigt. Den mark som inte är strösslad med sten blir mjuk och kletig, samtidigt som alla stenar och rötter blir halkiga.

Att köra bra i sån här terräng kräver sin man eller kvinna. Det var också ganska tydligt eftersom tidsskillnaderna i klasserna kunde bli ganska kraftiga. 66 förare bröt, medan 131 förare lyckades ta sig i mål.

Av alla de förare som undertecknad pratade med var det bara två som faktiskt uttryckligen sa att de trivdes i sådan här terräng. Den ene var Fredrik Georgsson, den andre Carl-Johan Bjerkert. Georgsson var snabbast i SM1-klassen medan Bjerkert var trea i SM2. Att VM-förarna Joakim Ljunggren och Björne Carlsson presterar fint på det besvärliga underlaget är ingen överraskning. Tillhör man toppskiktet i VM ska man fixa att köra på alla underlag.

Men det som känns lite tråkigt att höra är att så många klagar på underlaget. I år kommer Novemberkåsan att köras i Vimmerby, förutom de tre sträckor som användes vid SM lär det bli tre sträckor till. Att det kommer att bli supertufft råder det ingen tvekan om. Att då redan nu få höra att flera elitförare överväger att skippa tävlingen för att ”det inte är roligt att köra i sten” låter mest som en dålig ursäkt.

Visst, Kåsan är en lång och krävande tävling, så det gäller att ha kul och mentalt vara på topp för att klara den, det kan jag förstå.

Det är också klart att man kan ha andra favoritunderlag beroende på de färdigheter och den skicklighet man besitter. Det man är bra på är ofta roligt och det kan man träna på utan några störe besvär, medan motståndet är större när det gäller sådant man har svårt för.

Men ska man utvecklas så måste man ju också ta itu med det där som är svårt. I boken Bröderna Lejonhjärta talar Jonatan om för sin lillebror Skorpan att det finns saker i livet som man måste göra trots att det är farligt. Annars är man ingen människa, bara en liten lort. Det kan också sägas gälla för enduroförare. Vill man bli något mer än en liten lort så måste man göra sånt som är tråkigt också. Med risk för att få diverse hårda motorcykeldelar kastade efter mig nästa gång jag visar mig i en SM-depå, så kan jag tycka att om det nu är så svårt att köra på sten, då är det väl bara att träna på det då? Det kan ju inte gärna bli sämre av att åtminstone försöka. En liknande klagovisa brukar också höras under vintersäsongen. Men då är det inte stenarna som är så besvärliga. Då är det snöspåren som är så förfärliga.

Nu är ju inte enduroförare något divigt eller gnälligt släkte, tvärtom accepterar och genomför de flesta av dem idrottsliga utmaningar som skulle få de flesta av oss vardagsmotionärer att baxna. Men jag hoppas innerligt att hotet om att inte köra Kåsan bara för att underlaget är så krävande bara var något som yttrades av tröttkörda förare i hastighetens stund. När det drar ihop sig i novembermörkret hoppas jag att hela Sverigeeliten finns på plats, åksugna, taggade och att de har tränat extra på stenkörning för att kunna ge oss i publiken en verklig uppvisning.