I mars, lagom till VM-premiären i Östersund, tippade jag hur det skulle gå i de olika VM-klasserna i vår tidning.

Mina tips var att Mika Ahola skulle vinna E1-klassen före Ivan Cervantes och Simone Albergoni. I E2 trodde jag att Juha Salminen skulle ta hem guldet före Johnny Aubert medan jag inte riktigt kunde pricka in bronsmedaljören. I E3 hade jag placerat Marko Tarkkala på guldplats före Samuli Aro och Sébastien Guillaume som trea. I juniorklassen var tippningen så pass försiktig att jag bara trodde att medaljörerna skulle återfinnas i kvartetten Marc Bourgeois, Oriol Mena, Thomas Oldrati och Mirko Gritti.

Det hade väl inte blivit någon jättevinst på den tipsraden, men några rätt blev det trots allt. Men låt oss titta närmare på hur det egentligen gick i de fyra VM-klasserna.

Finskt i topp i E1

Finländaren Mika Ahola visades sig vara jämnheten själv i årets serie. Han stod på pallen i varje lopp och hans sämsta placeringar var två tredjeplatser i Portugal respektive Wales. Avståndet till VM-tvåan Ivan Cervantes skrevs till slut till 29 poäng och det var en imponerande seger. Trea blev ju som bekant Simone Albergoni, som tyvärr verkar få finna sig i att kriga strax bakom klassens båda suveräner, Ahola och Cervantes. Italienaren var 44 poäng efter Cervantes.

En frisk fläkt har fransmannen Marc Germain fört med sig in i klassen, på slutet har han kört till sig tre andraplatser och en tredjeplats, vilket visar att han absolut har kraft att utmana.

I övrigt är det några förare som inte riktigt levt upp till förväntningarna, mestadels på grund av skador. Bartosz Oblucki blev inte bättre än elva, medan Tom Sagar bara blev åtta och Eero Remes sjua. Fortsätter trion i klassen nästa säsong och får de vara skadefria så kan det nog bli betydligt jämnare än i årets serie.

Guld för Aubert på tredje försöket

För tre år sedan bytte fransmannen Johnny Aubert motocrossen mot enduro. Karriärbytet har i år krönts med en VM-titel och Aubert är sannerligen en värdig vinnare. Själv tippade jag finske fantomföraren Juha Salminen som segrare, men segermarginalen var inte stor, bara åtta poäng skilde dem åt i tabellen. Precis som för Mika Ahola var det jämnheten som gjorde Aubert till vinnare. Det blev fem vinster, åtta andraplatser och tre tredjeplatser för fransmannen.

Salminens teamkamrat Alessandro Belometti tog sig verkligen i kragen och knep VM-bronset, men han var 94 poäng bakom Salminen. Klasskillnad med andra ord.

Rodrig Thain och Antoine Meo, båda två avdankade crossförare precis som Aubert, tog fjärde- och femteplatsen. Det har blivit några pallplatser för dem båda och trenden är tydlig - uppenbarligen verkar enduro-VM vara något som passar före detta crossförare.

Det ska bli intressant att se vad som händer i klassen nästa säsong. Kommer nykorade mästaren Aubert att bli kvar eller kliver han upp eller ner ett steg? Och vad väljer Salminen? Efter hans återkomst från den amerikanska GNCC-serien så tog ju finländaren guld i E1 förra året. Min teori är att om han vunnit i E2 så hade vi fått se honom i E3 2009. Tre titlar på lika många år är nog en frestelse som hade varit svår att avstå. Nu knäckte ju Aubert den sviten, så frågan är om Salminen gör ett nytt guldförsök i E2 eller om han byter klass. Nu är ju ekvationen inte riktigt så enkel, det hänger ju förstås vad hans teamkamrater i KTM-stallet vill göra.

Femte titeln för Aro i E3

Här lyckades jag visserligen pricka in medaljtrion, men guldet gick inte till Marko Tarkkala som jag trodde. Trots en besvärlig säsong lyckades Samuli Aro ta sin femte VM-titel. Marginalen till Marko Tarkkala blev till slut elva poäng och Tarkkala får fortsätta vänta på sitt VM-guld. Bronspengen gick till Husqvarnaföraren Sébastien Guillaume, men det blev en tuff fajt med landsmannen Christophe Nambotin. Med en poängs marginal tog Guillaume hand om medaljen.

Det är dock roligt att se att Nambotin som ju hade en minst lika hård kamp med Joakim Ljunggren under deras sista år i juniorklassen, har klivit fram som en så snabb och mogen förare redan under sitt första år som senior. Han är absolut en framtidsman för sporten.

Kul var det också att Stefan Merriman äntligen fick vinna med sin Aprilia. Det blev en dubbelseger i näst sista helgen i Italien, samt en seger under finalhelgen. Det måste kännas skönt för Merriman som slutade femma i klassen, något han säkerligen inte är helt nöjd med. Frågan är bara hur länge den store lille föraren kommer att fortsätta, karriären verkar vara på avtagande, men kanske blir det fortsättning ännu någon säsong.

Oldrati knep segern i juniorklassen

Trots en försiktig tippning av juniorklassen, där resultaten hos förarna kan variera ganska kraftigt, så hamnade medaljerna där jag hade gissat. Visserligen hade jag nog lutat åt att Marc Bourgeois skulle vinna, men det blev ju Thomas Oldrati som tog titeln på ett övertygande sätt. Italienaren var femton poäng före tvåan, spanjoren Oriol Mena, medan Bourgeois var trea, nitton poäng efter Mena.

I finalen i Frankrike klev Jeremy Joly fram, han tog en tredjeplats samt sin första seger. Förutom Shercoförarens bragd har det inte varit så många överraskningar i juniorklassen. Inga oväntade förare har snuvat favoriterna på segrar utan det har varit ganska tydligt vilka som har tillhört den snabbaste klicken.

Juniorklassen har haft ett ganska omfattande svenskdeltagande, men få förare Med Robert Kvarnström undandtagen, har kört hela serien.

Inga svenska medaljer

Ska vi summera svenskarnas insatser så är det ju bara att konstatera att det inte blev några medaljer i år. Joakim Ljunggren blev sexa i E2, Björne Carlsson sjua och Anders Eriksson tia i E3, medan Robert Kvarnström blev elva i juniorklassen. Jämför man med de två senaste åren är det kanske inte mycket att hänga i julgranen. 2006 och 2007 vann Ljunggren JVM-guld, medan Björne Carlsson var fyra. Anders Eriksson var sjua i fjol, 2006 körde han inte hela säsongen och slutade därför på 20:e plats.

Men, trots att resultaten kan verka sämre är det viktigt att komma ihåg att i år har herrar Carlsson, Eriksson och Ljunggren alla tre suttit på helt nya motorcyklar. Några barnsjukdomar har det funnits, några brutna tävlingar har det blivit. Inget konstigt när man utvecklar nya cyklar. Det har ju faktiskt blivit pallplatser både för Carlsson och Ljunggren och Eriksson har två fina fjärdeplatser att glädjas åt. För Robert Kvarnströms del har säsongen kantats av skadeproblem och han har dessutom varit ny i sitt TM-stall. Det är mycket att lära för en junior som tar klivet upp i VM, vilket gör att resultaten kan skifta en del. Förhoppningsvis kommer det att gå bättre nästa år när lärdomarna fallit på plats.

Det ska också bli spännande att följa Joakim Ljunggren. Sexa i seniordebuten är inte alls illa, hade han haft turen med sig hade det säkert kunnat bli ännu bättre. Förväntningarna är höga, men Ljunggren är klok och skyndar långsamt.

2009 lovar gott

Men ska vi sikta framåt mot 2009 finns det både bra och mindre bra saker att vänta. Det har stått klart sedan i våras att det inte blir någon VM-deltävling för Östersund. Det missade VM-arrangemanget kan få flera följder. Först berövar det naturligtvis unga svenska förare chansen att för en rimlig peng prova på att köra VM. En hemmatävling bidrar till att avdramatisera steget till internationell toppnivå, så enkelt är det. Att inte arrangera VM betyder också att möjligheterna att sprida sporten bland publik och massmedia minskar. Nu har ju tyvärr Östersundstävlingarna inte varit några publikmagneter, men VM väger trots allt ändå tungt.

Nästa års VM kommer att köras i länder som Portugal, Spanien, Italien, Finland, Slovakien, Mexico och Grekland. Det innebär hårda, dammiga och snabba banor, underlag som vi svenskar traditionellt haft svårt för. De svenska förarna kan inte längre dra nytta av en vintertävling för att tjäna poäng, utan nu blir det till att tampas med storstjärnorna på deras favoritunderlag hela tiden. Husabergsteamet har aviserat att de kommer att ligga nere i Spanien och träna hårdbana, kanske redan från och med årsskiftet. Helt rätt beslut av förarna om de ska ha en chans att hävda sig i VM, men tråkigt för oss på hemmaplan om det innebär att vi inte får se dem köra här. Ungdomsförarna och publiken vill nog gärna se sina förebilder och idoler på nära håll också.

Men så till ljuspunkterna. Robert Kvarnström har ju som bekant skrivit på för två år till med TM. Vikten av att en ung svensk förare har fått plats i ett internationellt stall kan inte underskattas. Ska man nå världstoppen är det nästan omöjligt att göra det via en privat satsning, det vet alla som sysslar med enduro. Det är bara att gratulera Kvarnström och hoppas att han tar tillfället i akt att suga i sig allt han kan av sina teamkamrater, mekaniker och teamchefer. Det är också glädjande att se att de svenska teamen som visserligen fokuserar på SM, också plockar upp unga förare. Linus Fasth är ny i Husaberg Team Sweden, KTM Scandinavia har Fredrik Berg och Kalle Svenssson i sitt stall och Honda Racing Johansson MPE har Viktor Karlsson och Jens Westerlund. Hela det nämnda gänget har också kommit ut i stora världen och fått prova på internationell enduro tack vare sina team.

I övrigt ryktas det också att britten David Knight ska återvända till VM-serien efter att ha tävlat i den amerikanska GNCC-serien. Det talas också om att Knight ska köra BMW, men inget är bekräftat. Kul vore väl det, eftersom Knighter är mycket sevärd och populär bland publiken.