Rolf Sundberg har inte bara varit Svemos generalsekreterare under 27 år. Han har även kört speedway under 15 år på de flesta nivåerna. Han tillhörde aldrig den yttersta internationella eliten men hans förarbakgrund är ändå mycket bred.
– En viss bakgrund har man ju och det är lättare att tycka nu när man inte behöver ta ansvar för alla synpunkter, säger han och skrattar.
Men Rolfs Sundbergs synpunkter kan inte skrattas bort. De kommer från hjärtat av en man som tycker om motorsport och tar den på stort allvar. Han är noga med att påpeka att han inte talar för någon grupp eller organisation utan att detta är hans egna personliga åsikter.
Det finns saker och ting att förbättra hos förarna, cyklarna, banorna och reglerna menar Sundberg. När det gäller förarna är det träningsmängden han är kritisk till.
– Man måste köra mer än man gör idag. Man måste inte träna med samma inställningar som på tävling för det blir onödigt dyrt men det finns ett värde i att åka mycket motorcykel.
Kör förarna mycket behärskar de också cyklarna bättre och kan då också klara sig från farliga situationer.
– Idag är träningen alltför inriktad på idealspår. Man utgår från att man vunnit starten istället för att man tittar på alternativ. Detta är en passning till speedwayklubbarna att man ska försöka öka dosen körning kraftigt. Man måste avdramatisera det, varje varv måste inte gå ut på att vara snabbast.
Samtidigt menar han att dagens elitförare är tekniskt mer skickliga än de var förr. Även förarnas skyddsutrustning har en del övrigt att önska menar Sundberg. Idag verkar utrustningen vara mer trend- och modeinriktad än säkerhetsinriktad.
Om vi flyttar fokus till cyklarna så har effekten i motorerna utvecklats oerhört mycket de senaste 20 åren. Man har gått från 50 hästkrafter till 75 samtidigt som banorna är de samma.
– Det är en 50 procentig ökning av effekt och det klart det spelar in på säkerheten.
Men så behöver det inte vara menar Rolf.
– Speedway som sport är egentligen ingen hastighetsgren. Varken publiken eller förarna skulle behöva förlora något på en effektbegränsning. Publiken vill se tight racing. Kvällens bästa heat är oftast inte det snabbaste. Man vill ha fight axel mot axel.
En effektbegränsning skulle därför vara ett effektivt sätt att lindra följderna av en krasch. Vi skulle få färre krascher men framför allt skulle effekterna bli mindre.
– Vi måste ha en effektbegränsning och kanske till och med backa något från dagens.
Med dagens däck och banor har trimmarna redan slutat att leta efter mer effekt då det inte går att få ned den i marken.
– Det kommer inte utvecklas så mycket mer men ska det bli säkrare måste vi kanske backa lite.
Cyklarnas utrustning går också att förbättra menar Sundberg.
– Skärmstaget där bak skulle plockas bort. Då kan man släppa cykeln lättare.
Att fotpinnen skulle vara vikbar är en annan idé. Då skulle man förhindra att förarna fastnar i staketet.
Den tredje stora punkten är banorna. Att det nu blir luftstaket runt Sveriges elitseriebanor välkomnar Sundberg. Det viktiga nu är att klubbarna arbetar vidare med säkerhetstänkandet istället för att luta sig tillbaka.
– Klubbarna måste ta chansen nu och förbättra sin säkerhet. En nollvision borde varje klubb ha.
När man nu ändå sätter upp luftstaket tycker Sundberg att man borde flytta ut staketet en eller ett par meter. Då får man en slags ”avåkningszon” där förarna får en chans att bromsa upp eller byta riktning. De extra metrarna behöver inte prepareras då tanken inte är att man ska åka där.
– Ser man på det här med luftstaket som ytterligare ett påfund från Svemo har man missat hela idén. Om man inte är positivt inställd och aktiv i arbetet för ökad säkerhet är man i fel bransch.
När det gäller prepareringen av banorna tycker Sundberg att man ska utgå från en idealbana. Den är hård och hal på bana ett och två och har sedan progressivt fäste ut från bana två. För då får man två bra spår att köra i.
Varje elitserieklubb borde också ha en i detalj skriven handlingsplan för hur man går tillväga vid dålig väderlek.
– Idag är det rena bingot, vad, när och hur man ska göra och resultatet blir därefter. En verksamhet på elitnivå måste kunna hantera sådana situationer.
På den biten ska inte domarna ha något att säga till om heller.
– Domarna kan inte tillföra någon kompetens där.
Hur banan ska prepareras kan klubbens personal sköta bäst menar Sundberg.
Den fjärde och nog så viktiga punkten på Sundbergs lista handlar om regler och domare.
– Domarna har idag utbildning på procedurfrågor och administrativa bitar, sånt som är enkelt att mäta i enheter av tid och längd. Men domarnas förmåga att bedöma situationer tränas inte lika mycket. Vad jag vet finns det inte dokumenterat vad som är tillåtet och inte vad gäller den fysiska kontakten mellan förarna och cyklarna, säger Sundberg.
Begreppet farlig körning finns inte heller i detalj dokumenterat i någon regelbok.
– Detta är brister som ger tolkningsmöjligheter som blir säkerhetsfrågor. Dessutom påverkar det förarnas attityd. En grundsten är att förarna kan reglerna, då får de förtroende och respekt för domsluten.
Så är det inte idag för ofta skiljer sig domsluten från liknande situationer från varandra.
– Då blir det rena vilda västern. Det ska vara tydliga regler, lättförståliga och konsekventa. Idag blir många förare förvånade vid ett domslut, säger Sundberg.
Under säkerhetsseriens gång har läsare hört av sig till redaktionen om att sjukvårdspersonalen som finns på plats vid tävlingar inte alltid har lämplig utbildning eller kunskap om vilka skador som kan uppkomma. Men här tror inte Sundberg att det går att göra så mycket.
– Vi kan inte kräva mer av sjukvården. Vi måste se till att det inte är så farligt att köra speedway. Målet borde vara att vi inte behöver en ambulans vid banan.
