Det må vara sportjournalistikens absolut dummaste fråga. Men ibland uppstår det tillfällen som närmast kräver att den ställs. Så, Rikard Gustafsson, hur känns det?
– Det känns jätteroligt. Fram¬förallt visar det att det finns ett intresse för att läsa om dragracing, säger han med ett snett leende.
Att många läsare är nyfikna på Rikard Gustafsson är inte så konstigt. Den snart 40-årige hallänningen har gått från klarhet till klarhet sedan han återvände till dragracingen för snart tre år sedan. 2006, som rookie i dragbikens kungaklass – Top Fuel – knep han EM-guld. Och inte var det någon dagslända heller.
Guldet följdes upp med EM-brons 2007 och EM-silver 2008. Bedriften som blir ännu mer anmärkningsvärd med tanke på att han den 1 300 kubiks Suzuki han kör egentligen hör hemma i den lägre klassen Funny Bike. Ett faktum som inte alla ser på med blida ögon.
– De flesta är imponerade över vår prestanda. Sedan kanske inte alla tycker att det är så roligt att bli ifrånkörda av en cykel från en lägre klass.
Till skillnad från Top Fuel-klassen, som näst intill saknar begränsningar när det gäller motor, trimning och bränsle, så måste en Funny Bike utgå från en vanlig motorcykel. Motor och växellåda ska sitta i samma block. I Rikard Gustafssons dragbike sitter det en motor vars grund hämtats från en Suzuki GSX 1 100. Det modifierade motorblocket är specialgjutet i Kanada, berättar Rikard. Med metanol i tanken och lite beroende på vilket laddtryck han valt går det att krama ut mellan 650 och 800 hästkrafter. Den hissnande prestanda som Gustafsson trollat fram i sin verkstad hemma i Falkenberg är ingen annan Funny Bike på denna sida Atlanten i närheten av.
För Rikard Gustafsson handlar återkomsten till dragracingen om mer än fart, tider och rekord. I mitten av 1990-talet tvingades han mer eller mindre att lägga hjälmen på hyllan för att fokusera på sin nystartade firma RG Engineering.
– Jag hade vare sig tid eller ekonomiska förutsättningar för att fortsätta med dragracingen, säger Rikard, vars höjdpunkt i karriären vid den tidpunkten var ett SM-brons i Competition Bike.
Men, dragracingen var inget avslutat kapitel för Rikard Gustafsson. När hans pappa vid 66 års ålder avled i cancer för ett par år sedan, bestämde Rikard sig för att återuppta sitt tävlande.
– Pappa fick aldrig fullfölja sina drömmar och jag kände att detta var något som jag verkligen ville göra.
Sökandet efter ett lämpligt objekt inleddes. Och när han fann annonsen på Internet att en av världens snabbaste Funny Bike var till salu så slog han till.
– Jag hade sett den flera gånger på olika tävlingar i USA när jag varit över. Den gick alltid så rakt och fint.
Så har dock inte alltid varit fallet. Cykelns första ägare, Wendel Douthat, kraschade rejält med den i november 2003. Säljaren och senaste ägaren, Korry Hogan, renoverade vraket tillsammans med Gary Clark för att därefter plocka två raka AMA-titlar.
Hur i hela friden kan man efter 13 års frånvaro från dragracingen plötsligt grensla en Funny Bike och nästan omgående prestera världstider undrar vän av ordning.
– Det var ett jättesteg att hoppa på den första gången, erkänner Rikard Gustafsson.
– Men, det är lite som att hoppa fallskärm. Man måste bestämma sig och sedan göra det. Jag visste att den skulle sparka i väg mig hårt men jag visste inte hur hårt. Men man vänjer sig och nu är det inget, nu är det bara att åka ännu fortare som gäller, fortsätter han med ett brett leende.
Att ge fullt spett på jungfruturen var det dock inte tal om. Laddtrycket var nedskruvat lite men trots det satte han nytt personbästa över 402 meter med en dryg sekund.
– Jag har nästan ingen puls och inget adrenalin alls när jag kör. Det hinner inte komma, det var faktiskt värre när jag åkte långsammare. I dag är jag lugnare direkt efter målgång än jag är innan start.
Känslan att dra i väg med en Funny Bike går inte att beskriva anser Rikard. När han ger full gas är det enorma G-krafter som släpps lös.
– Det är ungefär 3G. När du hoppar fallskärm når du 1G vid fritt fall. Här är det tre gånger så mycket, säger han.
Sekunderna innan start varvar Rikard Gustafsson upp sin hoj till 12 000 varv. När den gula lampan tänds släpper han kopplingen och det 13 tum breda bakhjulet greppar tag i asfalten. 50 meter senare och med en fart en bra bit över 100 kilometer i timmen lägger han i tvåans växel.
– Det går helt och hållet på känsla. Några visuella hjälpmedel har vi inte, det fungerar inte i fall bakhjulet tappar fäste och börjar spinna.
Framhjulet är aldrig i marken under repan. Om något går galet och Rikard Gustafsson är på väg ur kurs finns det inte så mycket att göra. Att försöka styra den framrusande hojen är ett kapitel för sig. Genom att placera sin kroppsvikt på fotpinnarna, pressa med fötterna och flytta överkroppen kan han i viss mån få cykeln att ändra riktning.
Att mäta sig med de bästa amerikanerna har också varit en dröm för Rikard Gustafsson. Den drömmen gick i uppfyllelse i början av oktober. När Svensk Motorsport hälsar på är den snart 40-årige hallänningen är nyss hemkommen från det stora landet i väster. Målet med resan var den sjunde deltävlingen i det amerikanska mästerskapet i dragbike – Fall Nationals i Norwalk, Ohio. Nytt personbästa med två hundradelar i försöket, 6,48, och en tredjeplats totalt trots en del strul med motorcykeln, gav mersmak. Om ett par veckor återvänder Gustafsson till USA.
På agendan står National Finals som avgörs den 7–9 november på South Georgia Motorsports Park i Valdosta. Då talar mycket för att en revanschsugen Rikard Gustafsson raderar Gary Clarks åtta år gamla Funny Bike-världsrekord. Att ha 6,48-repan i Norwalk i ryggen skadar inte, konstaterar han.
– Jag har med mig en hel del. Dels självförtroende, dels övertygelsen, eller snarare vetskapen, om att jag kan åka fortare än världsrekordet.
Rikard Gustafsson behöver putsa sitt nysatta personbästa med tre hundradelar för att tangera Gary Clarks världsrekord från år 2000. En uppgift som absolut inte är omöjlig med tanke på resultatet i AMA-premiären.
– Jag tappade en cylinder efter 300 meter och det säger lite om hur mycket kapacitet det finns, så jag är inte så där jätteorolig inför nästa tävling.
Desto närmare han kommit sitt mål desto mindre fokus lägger han vid det.
– Rekordet i sig är inte så jävla viktigt. Grejen är att man gjorde det, det är liksom inte målet som är viktigt utan resan.
Vilken väg karriären tar framöver återstår att se. En ny verkstad håller på att färdigställas i Falkenberg. Återigen kan det bli så att drag¬racingen får stryka på foten. Men, lägga av helt, det kommer han inte att göra den här gången. Inte ens den ekonomiska biten ska få stoppa Rikard Gustafsson från att leva sin dröm.
– Jag lägger ungefär en årslön, cirka 300 000 kronor på en säsong. Plus ett antal timmar, kanske 1 000 på att skruva, säger han.
Innan Rikard Gustafsson kan svara på frågan vad han får för pengarna knackar han lite på en miniräknare.
– Fem tävlingar, sju repor om jag tar mig till final& Det blir ungefär fyra minuter åka för pengarna. Visst är det sjukt, skrattar Rikard Gustafsson.
