Det som har hänt är att man inför årets tävling beslutat att åberopa ett undantag i regelverket som gör det möjligt för arrangören att hålla en striktare syn på hur mycket hjälp förarna ska få att serva. Enligt den nya linjen måste föraren själv vara delaktig mer under servicetillfällena, de kan inte bara lämna ifrån sig cykeln och utnyttja tiden för att äta, vila eller byta kläder.

Detta har väckt ont blod, och två läger har uppstått, två läger som är av helt olika åsikt i frågan. Huvudargumenten för dem som ogillar regeländringen att den nya linjen inte är bra är bland annat att det blir svårt för arrangören att övervaka att reglerna följs och ingen fuskar, att skaderisken ökar när utpumpade förare väljer att köra vidare för att de inte orkar stanna och meka, samt att förarna får mindre tid att tala med medierna. Regelmodifieringen ses som ett kliv tillbaka och inget som främjar sporten. På den här sidan återfinns flera av toppförarna.

På andra sidan skranket står de som är av åsikten att det ska vara lika för alla och att fabriksförarna eller de som har stora team runt omkring sig inte ska få omänskligt stora fördelar. Förespråkarna i den här delen av konflikten anser också att protesterna har kommit sent, tävlingsreglerna har funnits ute ett bra tag och de som ogillade regelmodifieringen borde ha protesterat tidigare. Åsikten att en klassisk tävling som kåsan ska ha de klassiska reglerna från förr, är också ett starkt argument.

Där står vi nu. Vad som är rätt eller fel är inte lätt att veta, båda sidorna har ju sina poänger. Det borde vara självklart att köra ärligt och inte fuska sig till fördelar, men handen på hjärtat, vem av oss är absolut ärliga i alla lägen av livet? Fusk förekommer, det är ett faktum. Tyvärr tror jag inte att regelförändringen gör tävlingen lika för alla. Idag finns det kanske ett tiotal förare som kan vinna Novemberkåsan. En regeländring kommer inte att ge fler chansen, eftersom det trots allt är förarens körskicklighet som avgör, inte hur många eller hur få personer förarna har i sina serviceteam.

En annan aspekt som kan påverkas, är den gemytliga stämning som präglar endurosporten. Det är lätt att komma nära förarna, det finns en god och familjär atmosfär bland de aktiva, trots att det är benhård kamp under tävling. Om inte arrangör, jury och domare klarar av att se till att regeländringen efterlevs, är risken stor att både förare och servicepersonal börjar titta snett på varandra för att se om någon fuskar. Det är inget som gynnar sporten. Ska arrangören kunna hålla koll på att ingen fuskar krävs det funktionärer som övervakar förarna, något som brukar vara en bristvara när det ska arrangeras typ 1-tävlingar.

Jag kan förstå att man vill hålla fast vid traditionerna eftersom Novemberkåsan är en anrik tävling, den är i princip ensam i sitt slag. Men om man verkligen vill behålla den hårdare linjen vad det gäller mekhjälp så skulle man kunna bestämma att varje förare bara får ta hjälp av en mekaniker, vilket exempelvis Joakim Ljunggren föreslagit.

Jag tror inte att Novemberkåsan blir en mindre tuff tävling om förarna får mer hjälp att meka. Ska man få tävlingen att utvecklas och locka fler åskådare tror jag att det är viktigare att satsa på resultatrapportering, webbkameror och radiosändningar så åskådarna får veta vad som verkligen händer ute i skogen.

Imorgon klockan 9 går starten. Det ska bli spännande att se hur regelförändringen fungerar i skarpt läge. Jag hoppas att det blir en härlig tävling med ärlig kamp mellan våra bästa förare utan någon sur eftersmak på söndagsmorgonen.

Må bäste man vinna!