När disciplinen supermoto såg sitt ljus på den svenska marknaden i samband med millennieskiftet var den till en början en intressant disciplin som dessvärre aldrig riktigt blommade upp.

Ur Svensk Motorsports synvinkel har det funnits tre huvudsakliga aspekter som gjort att kurvan i utvecklingsdiagrammet inte pekat spikrakt uppåt. Till en början har rekryteringen i de yngre leden varit mer eller mindre obefintlig. För det andra är bristen på anläggningar att träna och tävla på, ett problem. Den tredje och sista anledningen pekar mot förarna själva. Ett ständigt hackande om fel sorts banor, för mycket grus eller för mycket asfalt gjorde att sporten grävde en djup grop åt sig själva.

Det stora klavertrampet gjordes 2006 då supermoton valde bort rallycross-SM som samarbetspartner – en disciplin som drog tusentals med åskådare plus att den hade exponering via tv-sändningar.

Uttrycket ”vi var inofficiella mästare i dumhet” hördes bland vissa förare i disciplinens inre led men detta är ett avslutat kapitel. I stället tar sektionen nu nya friska tag med idérike Hans Weidenius bakom rodret.

Känslan av att Hans Weidenius är rätt man på rätt plats blir allt mer tydlig. Weidenius är en man med sinne för ordning och reda, han har intensioner, samt viljan att lägga tid och kraft för att få det sjunkande skeppet på rätt köl igen – vilket är precis vad sektionen och sporten i sig är i skriande behov av.

Hans Weidenius kommer tämligen omgående in på sektionens huvudsakliga utmaning – rekrytering. Han sticker inte under stol med att om något positivt ska hända med sportens framtid så är det i rekryteringen i de yngre leden som de första spadtagen måste tas. Så har redan skett om än i liten skala.

– Sektionen har köpt en KTM 85cc av Lelles i Uppsala som jag håller på att bygga om till supermoto, säger Hans Weidenius och förklarar varför detta har skett.

– 85-kubikaren kommer att plockas med till samtliga SM-arrangörer där ungdomarna i pausen har chans att prova på. Det är upp till arrangörsklubbarna att plocka ut förare så det kommer inte att handla om en korvkö på 50 grabbar, tillägger han.

Weidenius är själv medveten om att Rom inte byggdes på en dag och att gissa antalet knattar/ungdomar som de kommer att slussa in i sporten vill han i dagsläget inte ge sig in på.

– Målsättningen är den att vi under 2009 ska kunna etablera ett antal förare för att 2010 kunna genomföra någon mindre tävling. Lyckas vi med det skiner solen, säger Weidenius.

Samtidigt erkänner han att han inte är intresserade av att gå över lik för att få sporten att växa.

– Att slussa in ungdomar i sporten är A och O, men inte till vilket pris som helst. Som guldhjälmlicenstagare är man i mitt tycke lite för ung för en höghastighetsdisciplin som jag anser supermoto vara. Ålderskategorin 12–16 år ligger närmare till hands för oss. För att nå dem ska vi kontakta klubbarnas ungdomssektioner. Men vi måste också kunna erbjuda dem något och då tänker jag närmast på banor att träna på. Tidigare har det bara varit Örebro som har haft en permanent bana men nu har även Östhammar och Botkyrka öppnat armarna, förklarar Weidenius glatt.

Att supermotosektionen ser över den obefintliga ungdomsverksamheten måste anses som nytänkande speciellt som den gamla patenterade inkörsporten mestadels har handlat om att gamla avdankade motocrossförare tagit steget över till disciplinen.

– Helt rätt, så har det varit. Men fortsätter det så kommer sporten att dö. Vi måste satsa på återväxten, få in ungdomarna i sporten och vi måste ta i med hårdhandskarna och visa att vi är på gång igen. Har vi ingen bredd får vi heller ingen topp och vice versa. Här i Sverige har vi inget affischnamn, vi har ingen att referera till, säger Weidenius som erkänner att de storleksmässigt aldrig kommer att kunna utmana exempelvis motocrossen.

– Det är jag heller inte ute efter. Men vi kan vara ett bra alternativ till dem som inte vill satsa på motocross, tillägger han.

Han förklarar bland annat att nio stycken EM85-deltävlingar kommer att samköra med VM 2009.

– Självklart borde vi ha någon som kör där, men först måste vi bygga från grunden och se till att grabbarna har en egen klass här hemma, påpekar han bestämt.

Intensionen känns helt rätt. Om sedan ungdomarna väljer att hoppa på tåget, det får framtiden utvisa.