De flesta mer eller mindre självutnämnda experterna har redan länge hävdat att Robert Gull är vår nästa stora roadracingstjärna. Ser man bara på vad han presterat hittills är det lätt att hålla med. Gull är dubbel svensk mästare i 125-klassen och förra året var han dessutom helt överlägsen i SM. Han slog oftast tvåan i tävlingen med 20–30 sekundes marginal, en evighet i roadracingsammanhang. Att han dessutom gjorde inhopp i den tyska IDM-serien, har tävlat i Red Bull Rookie cup och fått ”wild card” till 125-VM är ytterligare höjdpunkter i hans gedigna meritlista.

– Att fortsätta tävla i 125-klassen här hemma skulle inte ha utvecklat oss ett dugg, inte för fem öre. Men ekonomin tillät inte en VM-satsning i 125-klassen. Antingen köper man sig en plats i ett VM-team eller så ska man vara född på sydligare breddgrader, konstaterar pappan Anders Gull.

Själv skulle inte Robert Gull egentligen ha velat byta klass. Han trivdes med den lätta hojen och kunde 125:an utantill. Men han sökte ändå nya utmaningar när VM-drömmen för tillfället måste läggas på hyllan.

– Jag visste att Pro Superbike får ganska mycket uppmärksamhet i medierna så därför tänkte vi att det kunde vara ett bra steg att ta, förklarar Robert Gull.

Men steget är stort och klivet ner från podieplatserna inte alltid lätt. I Pro Superbike-klassen är Gull åter en rookie och resultattavlan talar sitt tydliga, grymma språk.

I kvalet var han 6,3 sekunder långsammare än kvalettan Mikael Nilsson och i själva racet blev han varvad av vinnaren Filip Backlund. En situation som Gull ändå var förberedd på. Att gå från en motorsvag 125-kubikare till ett hästkraftsmonster på 1 000-kubik är som att lära sig köra hoj på nytt.

– På 125:an var det antingen fullt gaspådrag eller ingen gas. Här ska man motorbromsa in i svängen och det känns jätteskvalpigt. Sen måste man vara jätteförsiktig när man drar på ut ur kurvan och då sladdar det och gungar. När det sladdade när man körde med 125:an då var man på väg att ramla så jag är väl lite rädd för att sladda, förklarar Robert Gull.

Pappa Gull och sonen visste att omställningen skulle bli stor och har valt att skynda långsamt. Det kräver tålamod men också pengar. För tillfället kör man med nästan standardutrustning på Hondan och skulle behöva uppdatera den för att hänga med bättre. Men pengarna sitter fast i fjolårshojen som ännu inte är såld. Aprilian som man tävlade med förra året är en fullblodsracer jämfört med Pro Superbikehojen.

– Bara fjädringskomponeneterna på Aprilian kostar lika mycket som hela den här hojen, säger Anders Gull och pekar på Hondan.

Men att sälja den i dagens konjukturläge är inte det lättaste. Till dess får man ”ta vad man har”. Men strategin för i år är inte att Robert Gull ska vara med och slåss om topptioplaceringar. I år handlar det om att lära sig hantera hojen och hitta tryggheten.

– Jag får lära mig allt från början igen. Först trodde jag att jag inte skulle ha tålamodet men nu känns det som att jag har det. Det första är att snabbare komma in på hojen. På 125:an satt jag mig på hojen och kunde genast köra fort. Nu är det först i slutet på passet som varvtiderna börjar sjunka, förklarar Robert Gull.

Klarar han omställningen och lär han sig hantera superbikehojen lika bra som 125:an? Det återstår att se. Men det Gull hittills har presterat, det kan ingen ta ifrån honom.