Dagen innan starten, den 4 januari, kom beskedet – det blir inget Dakarrally i år.

– Det var fruktansvärt att få beskedet. Det gjorde nästan fysiskt ont när jag fattade att det inte skulle bli av. Det här var ju min stora satsning och det kändes som att det här var mitt år, säger Annie Seel.

Hon valde ändå att stanna i Marocko några dagar för att köra hoj på sanddynerna och fundera över sin framtid. Troligt är att hon tvingas steloperera sin onda rygg i vår men hon kan ändå tänka sig att ställa upp i Dakarrallyt nästa år.

Från sponsorhåll har hon fått liknande önskemål. Genom åren har den 39-åriga Annie Seel visat att hon har en stenhård vilja och en smärttröskel utöver det vanliga.

I både Dakarrallyt såväl som under andra tävlingar hon har genomfört har hon kommit i mål trots benbrott, bruten handled och lårkakor.

– När jag var liten och gungade fick jag för mig att jag ville hoppa från gungan i full fart. Jag tog världens sats men problemet var att jag flög för långt och landade inte i sandlådan utan på en planka utan¬för och bröt handen. Så har det fortsatt sen dess. Jag har nästan lika många benbrott och stygn som Börje Salming, säger Annie Seel och skrattar.

Men det var absolut ingen självklarhet att Annie Seel skulle bli en idrottstjej. Även om hon som liten kände sig lite utanför både med tjejerna och killarna så var det inte motorsport eller idrott som lockade.

Hon blev i stället en hästtjej som höll på i stallet men upplevde inte det som att ”idrotta”. Hon mockade, skötte om hästarna och red morgon och kväll.

– Jag hade en tvåa i gympa och höll inte på och tränade eller så. Därför blev jag så otroligt stolt när jag för en tid sedan gjorde ett fystest på Bosön. Dom sa då att jag hade en fysik och kondition som en brottare. Det gjorde mig jätteglad. Nu är jag alltså också en sporttjej, förklarar Annie.

Men att det skulle bli motorsport kom sig av en slump. En dag på Täbygalopp när Annie var 15 år såg hon den engelska stuntföraren Eddie Kidd uppträda.

Från den dagen började hon målmedvetet spara pengar, för att bara ett år senare köpa sin första egna motorcykel. 16 år gammal köpte hon sin första motorcykel, två år senare tävlade hon i roadracing.

– Jag körde och kraschade, körde och kraschade. När jag ställde upp i SM 1990 var jag den enda tjejen. Det var nästan pinsamt, säger Annie och ler åt minnet.

Men vurporna blev många och hårda och Annie Seel började köra enduro och motocross i stället. Under tiden utbildade hon sig till marknadsförare men fortsatte att köra motorcykel men med mediokra framgångar.

Den stora vändningen kom 2000 när Annie Seel besökte Marocko på en motorcykelsemester. Hon blev förälskad – i öknen. Från den stunden var det ökenrallyn som gällde för Annie. Den första ökenrallytävling hon deltog i var World Cup Rally Dubai där hon kom på 49:e plats trots att hon körde i mål med bruten fotled.

– I den första tävlingen visste jag ingenting om navigering och höll på att köra vilse redan innan start. Men jag märkte att jag kunde någonting, jag kunde gasa på i dagar, jag var uthållig och envis, berättar Annie Seel.

Hon började renodla sina talanger som ”ökenrallyförare”. Hon ställde upp i extrema tävlingar som Baja 1000 i Mexico, Vegas to Reno, Rallye de Orient i Turkiet och givetvis Dakarrallyt, den största av de stora. Hon placerade sig aldrig i topp men hon kom alltid i mål oavsett vilka problem hon haft under resans gång.

Dessutom hörde hon till de bästa tjejerna var än hon tävlade, även om det bara handlade om fem sex konkurrenter. Det renderade henne VM-titeln i Ökenrally 2004 som det internationella motorcykelförbundet FIM utfärdar.

– Jag visste inte ens att det fanns ett världsmästerskap, men det viss¬te inte Svemo heller. Jag fick hem medaljen per post, det var ändå kul. Nu var jag världsmästare också, förklarade Annie Seel.

Men som motorcykelåkare är Annie ingen stor talang. Hon utklassas av såväl motocrossförare som enduroförare när hon ibland ställer upp i SM. Hon vet det, men det ruckar inte på hennes självförtroende.

– Jag vet att jag inte är världens bästa hojåkare. Men jag är en jäkligt bra marknadsförare. Dessutom kan jag köra ifrån vem som helst ute i öknen när det handlar om att nöta på i timmar, säger hon självsäkert.

Hon må vara en medelmåtta på sin hoj men massmedialt är Annie Seel på elitnivå i svenska förhållanden.

Annie älskar massmedial uppmärksamhet. Dels för att det ger henne sponsorer, dels för att det ger hennes sponsorer exponering. Men Annie Seel älskar också massmedierna för att hon själv gillar att synas och stå i centrum. Det syns tydligt när hon håller sina föredrag och presskonferenser där allting på ett snillrikt sätt egentligen handlar om Annie, om Annies bravader, om Annies funderingar och hennes hemvävda råd och rön. Hon är lika långt från Jante som Paris är från Dakar.

– Vi svenskar är så dåliga på att ge oss själva beröm. Jag ger mig själv små guldstjärnor varje dag. Jag bygger mig en egen prestationsstege och när jag når upp på den är jag ju världsbäst i min värld, säger hon glatt.

Annie får sina ”femton minuter av kändisskap” om och om igen. Det får hon för att hon kan köra motorcykel i öknen som ingen annan svensk tjej. Inte en helt betydelselös prestation. Prova själv att köra hoj genom 9 000 kilometer ökensand.