För 15 år sedan missade Jörgen Nilsson VM-guldet med tre poäng. Samma år råkade han ut för en svår olycka och han fick aldrig någon ärlig chans att revanschera sig. I sitt idylliska hus, ett stenkast från Landvetters flygplats berättar han vad som gick snett – året då drömmarna krossades.

– Jag bestämde mig efter 1992 års säsong då jag blev VM-sjua. Tiden började rinna i väg, jag var 29 år, men jag var less på att samla på fjärde-, femte- och sjätteplatser och inte riktigt få till det. Jag visste att jag var bättre än så och att jag kunde vinna VM-heat, säger Nilsson.

För att nå drömmarnas mål lade han om träningen. Kvantitet fick ge vika för kvalitet och vid varje pass satte han upp specifika mål. Han funderade noggrant på hur han kunde bli ett par sekunder snabbare per varv.

– Framförallt handlade det mycket om att tappa respekten för snabba banor. Jag låg och drog fullt på fyran och femmans växel i en halvtimme och blev säker på min sak. Sedan lade jag extra krut på starter och att svälja hopp, allt för att vinna placeringar redan från början och att spara in en tiondel här och en tiondel där, avslöjar Jörgen.

Inför säsongstarten bemästrade han alla underlag och kände ingen oro – det fanns inga hinder, det fanns inga problem.

Trots att Jörgen var i absolut topptrim var han överraskad över att han toppade tabellen efter premiären på Hawkstone Park i England.

– Det hade jag inte riktigt räknat med. Det var inte nödvändigt att vinna direkt. Säsongen var lång och jag ville inte vara i toppform alltför tidigt, minns Nilsson.

Under hela 1993-års VM-säsong bytte han och belgaren Jacky Martens GP-ledningen med varandra.

– Exempelvis hade Jacky övertaget inför deltävlingen i Västerås, jag ledde efter. Sedan råkade jag ut för ett elfel i Finland. Jag ledde ut på näst sista varvet och sedan tog det roliga slut och Jacky var tillbaka i ledningen. Så där höll det på – fram och tillbaka under hela året, säger Jörgen.

När VM-serien gjorde halvtid trodde Jörgen att chanserna till guldet var borta. Det berodde inte på tabelläget eftersom han ledde VM utan på en krasch vid en internationell tävling där han ådrog sig ett brutet nyckelben. Vid Medical Center i Göteborg skruvade Sten Björnum ihop honom tisdagen innan GP:t i Portugal. Där tog Jörgen det lugnt och körde minimalt under träningarna. Han totalmissade första starten, körde upp sig till fjärdeplats – då skar cykeln.

– I det andra heatet blev jag tvåa och det sista vann jag. När jag kom i mål var jag så slut att jag ramlade ihop – jag blödde, var ordentligt svullen och det var ingen av konkurrenterna som trodde att jag hade brutit nyckelbenet helgen innan.

Men eländet ville inte ta slut. Helgen efter var det dags för SM i Sveg och nästa kalldusch. Jörgen kraschade på nytt och ådrog sig hjärnskakning.

Men trots ett nyckelben som sett sina bästa dagar och ett huvud som säkerligen hade behövt mer än ett par dagars vila hankade han sig fast i VM-toppen. Helgen efter Sveg vann Nilsson GP:t i Mill, Holland, innan han i citadellet i Namur mötte nästa mardröm – sin kombattants Jacky Martens osportsliga fans.

– Mitt under heaten slängde de öl över mig, allt för att stoppa mig. Men det och att de pekade finger åt mig tände mig bara än mera. Kunde jag slå Martens på hans egen hemmaplan skulle han bli knäckt, säger Jörgen.

I det andra heatet låg han tvåa mellan Gerald Delepine och Martens när någon ur publiken slängde en stor sten mitt mellan ögonen på honom.

– Det svartnade och jag körde av banan. När jag kom i gång igen hade jag tappat massvis med placeringar, jag blev tia – Jacky vann. Läkaren konstatera att näsbenet var av, berättar Jörgen samtidigt som han vrider huvudet och visar att näsan är sned än i dag.

Tävlingsledningen beordrade två poliser till platsen, men fansen behövde bara flytta på sig – så var problemet ur världen. Som om detta inte vore nog jävlades flaggvakterna med ”Bubben” Hansson i det sista heatet. Han var på väg ifatt Martens men då visade de gulflagg. ”Bubben” slog av men ingenting hade hänt och Martens fick åter en lucka.

– Så jävliga var de, poängterar Nilsson, än i dag en smula besviken över att VM kanske avgjordes efter fans- och arrangörssvek i stället för man mot man ute på banan.

Hatstämningen fortsatte vid nästa anhalt i Folkendange, Luxemburg.

– Jag ledde sista heatet jättestort, väntade in Martens och vinkade att han skulle komma igen. Publiken trodde att jag hade pekat finger och vid prisutdelningen var det rena rama lynchstämningen, minns Jörgen.

Nilsson vann sedan totalt i Sverepec via serien femma-etta-tvåa. Martens å sin sida var så utmattad efter målgång att han tvingades ta hjälp av sjukvårdspersonal.

– Inför sista deltävlingen var jag tolv poäng bakom Martens. Där vann jag alla tre heat med vad hjälpte det när många av de andra förarna flyttade på sig när Jacky kom körande? Det syntes klart och tydligt på videoupptagningarna att de körde åt sidan, säger Nilsson och skakar lite uppgivet på huvudet.

Han avslöjar även att Darryll King hade hört att Martens mekaniker hade gått runt i depån kvällen innan och informerat att de som var i vägen för Martens skulle få med hans fans att göra.

– Besvikelsen i mål var obeskrivlig. Jag hade utklassat honom och jag var bäst. Ändå vann han med tre poäng. Okej, jag tappade 40 poäng på mekaniska problem och det ska naturligtvis inte få ske. Det var väl någon där uppe som inte ville att jag skulle vinna, säger Jörgen och pekar med långfingret upp mot skyn.

Samtidigt som han grämer sig en aning är han fullt medveten om att han aldrig hade blivit någon nationsidol som exempelvis Gunde Svan.

– Det är en egen ankdamm vi lever i men en världsmästare är ändå en världsmästare, säger Nilsson bestämt.

Någon revansch fick han aldrig. För samma år den 26 november, drygt en vecka efter hans 30-årsdag, kraschade han vid en supercrosstävling i Stuttgart, Tyskland. Skadan var så allvarlig att Jörgen förlamades från bröstkorgen och nedåt.

– Jag låg på Sahlgrenska i fyra månader. De beslutade att inte operera. Allt skulle självläka. Sjukgymnasterna var fantastiska men jag fick ingen som helst hjälp med det psykiska. Ena dagen är man bäst i världen i sin sport, dagen efter skulle jag lära mig att gå igen. Det var en enorm chock för mig. Det tog nog fem sex år innan jag gav upp tanken på att bli världsmästare, säger Jörgen Nilsson.

Det visade sig att nerverna i ryggen var skadade och det spelade ingen roll hur mycket han än tränade, kroppen reagerade helt enkelt inte.

– Jag har fått lära mig att gå två gånger i mitt liv, det var hårda bud, det gjorde ont, det var plågsamt. Men jag har också fått se halva världen via mitt idrottande. Jag har livnärt mig på crossen och det gör jag än i dag. Jag lever ett kanonliv, jag jobbar med det jag trivs med och jag har sett om mitt hus, säger han.

Jörgen Nilsson tog aldrig något VM-guld men han vann ändå sitt livs viktigaste seger när han övervann förlamningen och lärde sig gå igen.