Men det är inte alltid vinnarskallen har varit positiv.

– Jag har till och med haft svårt att förlora mot min dotter i Fia med knuff, säger Christer Lindholm och ler generat.

När man träffar den 41-årige Lindholm utanför banan är det svårt att tro att denne man är redo att gå genom eld för att vinna. Han är alltid välklädd, välartikulerad och bjuder gärna på sig själv.

Men när det vankas tävling sker en förändring hos honom som skulle göra Hulken grön av avund. Speciellt vid unga år gick Christer Lindholm igenom en omfattande ritual som under inga omständigheter fick ruckas på.

– Ja, det var ju nästan lite löjligt. Jag skulle alltid sätta den vänstra stöveln på först, sedan den högra. Sedan var det handskarna och så var jag tvungen att alltid lyssna på samma låt precis innan jag skulle ut. Gick någonting fel i processen fick jag börja om från början igen, berättar Christer Lindholm.

Till ritualerna hörde också turstrumpor, turkalsonger och turlinnet. Allting måste vara helt rätt för att Cralle skulle kunna gå ut, känna sig lugn och prestera 110 procent. Men det var inte bara allt detta jox som var kännetecknande för honom. Christer Lindholm ville också ha fullständig koll på alla prylarna och inställningarna på hojen.

När han till exempel år 1994 körde sin första säsong i den tyska Pro Superbikeserien gav han sin motortrimmare sparken för att han inte lyckades förse Lindholm med en lika bra hoj som teamkompisen hade.

– Jag trodde inte jag skulle få fortsätta köra i Tyskland efter det. Man kan inte komma in i ett tyskt team som svensk och börja med att sparka den tyska mekanikern. Men jag fick fortsätta, berättar Lindholm.

Förklaringen till att Lindholm fick fortsatt förtroende handlade förmodligen inte så mycket om hans perfektionism i depån utan mer om hans prestationer på banan.

Redan under sitt första år i Tyskland kom han tvåa i serien men ansågs av många som den ”moraliska” segraren efter att en tysk deklarerades till vinnare efter konstiga turer och märkliga protester.

Men Christer Lindholm fick sin revansch många gånger om. Han vann den tyska Pro Superbike¬serien tre gånger och speciellt 1997 var han överlägsen och vann 10 av 14 deltävlingar. Till och med hans konkurrenter försökte få honom att förlora.

– Inför finalen på Hockenheim kom Udo Mark fram till mig och frågade om jag inte kunde låta honom vinna det sista heatet när jag redan säkrat mästerskapet. Han hade så många supportrar på läktarna. Det var så jävla lågt att det finns inte, konstaterar Cralle.

Christer Lindholm körde också många VM-tävlingar både i Superbike- och Supersportserierna. Men trots goda resultat fick han aldrig en fabriksstyrning. Många oväntade sammanträffanden och en del otur förstörde steget upp till de verkligt stora pengarna. Det märkliga med Lindholms mc-karriär är också att den egentligen tog slut redan år 2000 i en VM-tävling på Monza-banan.

– Min mekaniker sa åt mig att jag skulle gå ut och ge järnet. Det gjorde jag men vurpade i chikanen och fick en dessutom en hoj över mig så att mitt ben böjdes åt alla håll. Det var då min karriär tog slut, då dog allting, minns Lindholm.

Hans knä var söndertrasat men tack vare sin envishet kom han ändå tillbaka redan samma säsong. Men karriären utomlands tog aldrig mer fart. Året därpå återvände han därför till Sverige för att köra SM i Supersportklassen och blev mästare 2002, 2003 och 2004. Men allt detta ingick i Lindholms plan och fokus var redan på annat håll.

– Den enda orsaken till att jag körde roadracing-SM var för att få fokus på min person här hemma. Ju mer fokus jag fick desto lättare var det för mig att kunna börja satsa på min bilkarriär, berättar Lindholm.

Till en början tävlade han i Volvo S60 Challengeserien och lyckades som en av få svenskar stå på pallen i både roadracing och bilracing samma helg.

Dessutom gjorde han en stor show av sitt tävlande med kändisar som Linda Lampenius och ”Kurtan” Ohlsson i sitt depåtält. Satsningen lönade sig och i dag är han en av förhandsfavoriterna i Porsche Carrera Cup och en respekterad förare också på fyra hjul.

– Jag fick mycket skit av de and¬ra förarna för att jag hade en sådan show runt mig. Men jag fick uppmärksamhet och det funkade. Jag undrar varför ingen av dagens roadracingkillar har tagit efter mitt koncept, säger Christer Lindholm.

Det som började som en liten privat satsning i debutantklassen (kallas rookieserien i dag) 1987 ledde till en fantastisk motorkarriär. En karriär som fortfarande blomstrar och utvecklas.

Det krävdes också mod av en 24-årig yngling att ge upp sitt civila yrke för att ”bara” köra hoj.

– Först ville jag ha rabatt på oljan. Sedan ville jag få oljan gratis och sedan ville jag ha en liten peng. En dag tänkte jag att oj, kanske jag kan leva på det här. Så det växte liksom fram, berättar Christer Lindholm.

Men att kunna satsa på karriären och tävla i hela världen har också krävt sina uppoffringar. Förutom all tid han satsat, trots alla skador han drabbats av ångrar han ingenting. Inte heller avsaknaden av ett ”normalt” vardagsliv är någonting han saknat. En endaste sak ångrar han att han försakat.

– Det är min dotter, säger Lindholm och för första gången under våra timmar i hans garage i Södertälje ser han inte ut som en vinnare.