Björne Carlsson är sammanbiten. Husabergsföraren väntar på sin nya 500-kubikare av 2009 års modell medan teamkamraterna Joakim Ljunggren och Valtteri Salonen fått sina 450-kubikare.

– Det är klart att jag är ruggigt besviken på att jag inte har fått den nya hojen. Jag har kört 55 timmar på prototypen och det är stor skillnad att gå tillbaka till förra årets VM-hoj. Det är inga problem med nollåttan, men den nya är bättre, säger han medan teampersonalen vimlar runt i depåtältet inför premiären i Östersund.

Att dra runt med ett VM-team är en stor apparat. Husabergsteamet består av 10–12 personer. Förarna Carlsson, Ljunggren och Salonen, teamchefen Thomas Gustavsson, de fyra mekanikerna Roland Öhrn, Christer Svensson, Lars Börjesson och Jukka Sundvall, kocken Jesper Person och några personer som servar förarna utgör huvudgruppen. Vid premiären var man ännu fler eftersom intresset för hur de nya cyklarna skulle fungera var stort, även ingenjörer från Österrike var på plats. Björne Carlsson nämner några av sina nyckelpersoner.

– Mekanikerna är viktiga. Sedan är det skönt att min sambo Jenny och vår dotter Elsa är med. Jenny sköter drickan, annars har jag ordning på det mesta själv.

Björne Carlsson samtala med mekanikerna Lars Börjesson och Roland Öhrn.

Inför premiären var Björne och de andra förarna på plats i Östersund på tisdagen för att testa cyklarna och bekanta sig med banan.

Medan förarna har sina förberedelser har teamchefen Thomas Gustavsson annat att tänka på. Han anlände till Östersund på onsdagskvällen.

– Vi satte upp vårt tält där vi jobbar med cyklarna, förarna har ett omklädningsrum och kocken en hörna för att laga mat. Det har tagit flera månader att få ordning på allt som ska med till VM:et, förklarar han.

Eftersom förarna tävlar på två olika årsmodeller måste man ha dubbelt upp med reservdelar och alla grejor för att serva tävlingsmaskinerna måste vara på rätt plats.

På torsdagen testade förarna stötdämparinställningar, däck och gaffelben på träningsbanan. Under tiden var Thomas Gustavsson ute med VM-seriens officielle bankontrollant Giovanni Sala, och granskade banan. På fredagen körs den så kallade preriden. Då gör Sala och ett tiotal föråkare, däribland Thomas Gustavsson, ett testvarv.

– Under preriden kollar vi hur lång tid det tar att köra varvet och att det är ordentligt pilat så ingen kör fel, förklarar Gustavsson.

Medan teamchefen varit ute och kört har förarna hunnit fatta de sista besluten om cyklarna. Björne Carlsson funderade på om han skulle köra med en extra liten puckel på sadeln för att inte halka av dynan i snöspåren, och mekanikern Lars Börjesson gjorde en extra dyna så Carlsson kunde välja innan cyklarna besiktades och ställdes i parc fermé.

När serviceteamet haft ett eget möte tillverkar Gustavsson förarnas lathundar, små kom-ihåg-lappar med tiderna då förarna ska vara på plats i tidskontrollerna. Det gäller att ha koll på schemat, går föraren in i kontrollen för tidigt eller för sent blir det tidstillägg som straff. Gustavsson har koll på både Carlssons och Ljunggrens schema under tävlingen.

Fredagskvällen avrundas med ett förarmöte där Gustavsson berättar om preriden, sedan är det bara att åka till hotellet och vila. Björne Carlsson är gärna morgontidig.

– Jag är nog uppe ungefär tre timmar före start. Annars har jag inga ritualer för mig. Jag vet var jag har mina kläder och gör i ordning mina glasögon. Jag vill inte pilla med allt kvällen innan. Sedan värmer jag upp, cyklar lite eller springer, säger han.

Under tävlingsdagen har förarna stöd av varsin följeåkare. Joakim Ljunggren får hjälp av sin pappa Christer, medan Valtteri Salonen använder teamets finske mekaniker Jukka Sundvall och Björne Carlsson har Thomas Gustavsson med sig.

– Jag hjälper alla förare i teamet, men eftersom de andra två har sina egna följeåkare så åker jag med Björne. Jag har jobbat med honom sedan han började hos oss 1993 och mitt jobb är att finnas på plats när det behövs, förklarar Gustavsson som väntar vid de olika proven.

Ta med regnjackan, säger Björne Carlsson till teamchefen Thomas Gustavsson.

– Jag ger honom dricka och tider så han kan jämföra sig med konkurrenterna. Sedan tar jag hand om midjeväskan och jackan medan han kör provet, förklarar teamchefen.

Gustavssons ryggsäck innehåller det mesta som Carlsson kan behöva, exempelvis regnjacka, en 1,5-litersflaska med sportdryck, rena glasögon och flera par handskar, både den vanliga tunna varianten och neoprenhandskar eftersom det är blött och slaskigt i Östersund.

Att teamchef och förare står varandra nära ger trygghet under stressiga tävlingsdagar. Gustavsson körde sitt första EM 1978 och har 30 års erfarenhet av enduro på högsta nivå.

– Thomas erfarenhet var väldigt viktig för mig när jag var ny. Nu känner vi varandra så väl att vi vågar skälla på varandra, säger Björne.

Husabergsbasen ser snabbt vilket humör veteranen i förartrion är på.

– Det syns direkt på Björne när det går tungt. Då är det bäst att inte säga något. Med Martin Lind som körde för oss tidigare kunde man retas, då blev han förbannad och mer taggad, men det går inte med Björne, svarar Gustavsson.

Belöningen efter mycket slit. Björne Carlsson kom trea, slagen av Marko Tarkkala (tvåa) och Samuli Aro (etta).

– Ja, Thomas brukar sällan skälla. Det är mest jag som blir förbannad på mig själv och skriker rakt ut när det går dåligt, säger Carlsson.

När teamet summerar helgen kan Thomas Gustavsson räkna in fyra pallplaceringar och konstaterar att de tre förarna kört mycket bra.

– Det här är det bästa med att vara teamchef, när alla lyckas.

Nu återstår bara att packa och bege sig hemåt. Björne Carlsson satte sig i bussen och körde i väg redan på söndagskvällen.

– De ska gå igenom cykeln och plocka isär motorn i Örebro på måndag. Sedan hoppas jag komma i väg till Portugal på onsdag, säger han.

En nätt bilresa på över 300 mil. Det är lång väg till VM-medaljerna.