Ett par dagar innan GP-tävlingen på Ullevi träffade Svensk Motorsport Greg Hancock på hans gamla stamfik i stockholmsförorten Frösunda. Två timmar och ett antal koppar kaffe senare är tidningen sannolikt gåtan Greg Hancock på spåret.

Hur kan det komma sig att den 38-årige amerikanen – av många stämplad som speedwaysportens trevligaste kille – nästan aldrig kraschar eller hamnar i blåsväder?

Kanske finns den största förklaringen att finna drygt 30 år tillbaka i tiden.

– Det började med att pappa tog med mig och min syster till banan i Costa Mesa för att vi skulle få prova på knattespeedway. Min bror, som är fem år äldre, började före mig och jag ville också köra.

Två år senare, nio år gammal, debuterade Greg Hancock i tävlingssammanhang.

– Efter det var jag fast. Det var full satsning. Speedway var mitt liv efter det, säger han med ett brett leende.

Samtidigt som Greg Hancocks resa mot stjärnorna – och Hallstavik – inleddes tog karriären slut för hans storebror.

– Han råkade ut för fler olyckor än mig och tvingades lägga av. Det blev för dyrt med alla skador, säger Greg Hancock.

Bäst att se till att hålla sig på hjulen med andra ord.

Goda år och hårda år har avlöst varandra under Greg Hancocks 14-åriga sejour i Rospiggarna. Amerikanen hamnade i klubben av en slump 1995 efter att hans första svenska klubb, Getingarna drabbats av ekonomiska problem och trillat ur elitserien. De positiva minnen överväger dock.

– Vi gick från botten på ligan till toppen på rekordtid och det blev en period på sju åtta succéfyllda år på raken för den lilla orten Hallstavik med fyra guld, tre silver och ett brons, säger Greg Hancock.

Trots framgångarna under slutet av 1990-talet och millenniets första år har Rospiggarna liksom flera andra elitserieklubbar haft svårt att få balans i finanserna. Det har varit i alla fall två tuffa perioder under Greg Hancocks tid i klubben.

– Det har varit riktigt problemfyllt men klubben håller på och återhämtar sig nu. Jag var nära att lämna vid ett tillfälle men blev övertalad att stanna och det är inget som jag ångrar, säger han i dag.

Nu är inte Greg Hancock känd som någon vindflöjel. De gånger han bytt klubb har det oftare berott på yttre omständigheter snarare än feta lönecheckar. Sedan han lämnade USA för att prova lyckan i Europa för drygt 20 år sedan har han endast representerat sju klubbar allt som allt i Sverige, England och Polen.

– Jag har alltid varit lojal mot alla klubbar jag tävlat för och jag har egentligen aldrig velat lämna någon av dem. Klubbytena i England tvingade jag till eftersom det saknades pengar.

Lojalitet är viktigt för Greg Hancock. Lika viktigt är det att bygga relationer och nätverk med ledare, sponsorer, fans och inte minst de människor som ingår i det egna teamet. Alla de bitarna har fallit på plats i Rospiggarna och däri ligger också förklaringen till varför han gör sin 14:e säsong på Orionparken.

– Det är bra människor i klubben och det är bra sponsorer. Och genom åren har jag utvecklat en bra relation både till dem och till publiken, säger Greg Hancock som inte minst gillar hur Mikael Messing leder laget.

– Jag trivs med att jobba med Mikael. Han är rak och tydlig och behandlar alla i laget lika, fortsätter han.

Under en stor del av Greg Hancocks år i Sverige har familjen Nilsson, Bill och Jeff, varit viktiga kuggar i teamet. Det är fortfarande Bill Nilsson som trimmar hans motorer medan Jeff Nilsson tagit en time-out från depån.

– Jeff köpte en ny båt förra sommaren. Men vad jag vet fick den aldrig se vattnet. Han vill tillbringa lite mer tid med sin familj och det har jag full förståelse för. Jeff har egentligen aldrig lämnat motorsporten. Direkt efter sin egna aktiva karriär började han meka, säger Greg Hancock som från och med i år har två polska mekaniker som ser efter hans hojar i elitserien, den polska ligan och VM.

Tidigt i karriären, i början av 1990-talet när han körde sin andra säsong i England, råkade Greg Hancock ut för karriärens hittills värsta skada.

– Jag bröt armen och missade mer än halva säsongen. Det tog ett och ett halvt år innan jag var helt återställd efter den kraschen.

Svåra skador har annars lyst med sin frånvaro under stora delar av Greg Hancocks drygt 20-åriga proffskarriär. Amerikanen är tillexempel den enda föraren som kört varenda VM-tävling sedan det nuvarande GP-formatet sjösattes vid Polens Grand Prix den 20 maj 1995. 102 GP-starter skvallrar om en unik förmåga att hålla sig skadefri. När Svensk Motorsport ställer frågan om han är för snäll och om en tuffare attityd kunnat ge ännu större framgångar i form av fler GP-segrar och VM-titlar skakar Greg Hancock på huvudet.

– Nej, jag tror inte det. Jag har uppfostrats och formats till den jag är och det skulle inte kännas rätt att försöka ändra på det.

Vid 38-års ålder rycker slutet på karriären allt närmare. När den dagen kommer när det är dags att lägga hjälmen på hyllan vet inte Greg Hancock. Eller om han vet det så vill han inte avslöja det.

– Så länge som jag vaknar upp på morgonen och fortfarande tycker att det här är kul och framförallt att jag känner att jag kan mäta mig med de bästa. Då tänker jag hålla på. Jag kan inte och vill inte bestämma när det ska ske. Det finns exempel på förare som fortsatt en bra bit efter 40. Det ser jag inte mig själv göra, säger han med ett brett leende.