Johnny Mislijevic hade ingen bakgrund i motorsporten, ingen pappa eller släkting som tagit med honom på evenemang. Något intresse för motorsport i övrigt fanns inte heller. Att han hamnade i en gokart var egentligen en slump.

– Jag hade en kompis som hade en gokart i garaget, det var en röd TKM, minns jag. Det luktade gott och verkade spännande.

Senare samma år provade Johnny på gokart för första gången.

– Jag, farsan och min kusin åkte till Kalmar och hyrde. Jag skulle köra i fem minuter men det blev en halvtimme.

Johnny hade koll på hur det fungerade från början och killen som höll i uthyrningen såg kanske något extra hos honom.

– Killen i uthyrningen frågade om jag ville komma tillbaka och prova en riktig kart.

Det tackar en elva årig grabb självklart inte nej till och snart var Johnny och pappa Peter tillbaka på banan i Kalmar.

– Jag kommer så väl ihåg den gången, jag fick nästan en klump i halsen när jag drog på. Det var spännande med lukterna från motorn och däcken.

Efter den provturen var Johnny Mislijevic fast.

– Jag är en tävlingsmänniska och går något bra blir jag fast i det.

För provturen gick bra och en vecka senare hade han en egen kart, en gul Metallic med partnermotor.

Under hösten 1984 handlade det bara om träning, träning och åter träning, inget tävlande alls. Men körningen kändes bra hela tiden.

– Det kändes helt naturligt med spårval och sånt.

Johnny bestämde sig för att göra tävlingsdebut året efter, och det gjorde han också. I april 1985 skedde debuten på Åsum Ring utanför Kristianstad, banan där Johnny skulle komma att tillbringa så mycket tid framöver. I samma veva flyttade nämligen familjen Mislijevic ned till Skåne och Knislinge.

Tävlingsdebuten blev ingen resultatmässig framgång men gav ändå mersmak.

– Det regnade, i finalen låg jag trea och sedan gick kedjan av, minns Johnny.

Första året blev det inga segrar men det skulle det bli ändring på.

– Innan man vinner är det ett stort steg, sedan blir det mycket enklare. Det är en barriär att komma över. Det kan kännas ovant att ligga i ledning.

I slutet av 1985 köptes det en ny kart, en röd Dino, som Johnny och hans pappa Peter satte ihop själva.

Till 1986 hade han även bytt klubb till Kristianstads KK och den 19 april samma år kom första segern på Mercupen i Malmö och den följdes upp av ytterligare sju.

1987 bytte han klass från micro till mini. Ett byte som gick mycket bra.

– Det gick kanonbra, jag vann de flesta tävlingarna jag körde, tolv stycken.

När det gick så bra kändes det naturligt att ta ytterligare steg upp i klasserna och det blev därför en del testande med större kartar och 1988 tog han också klivet till klass Nordic.

Men med snabbare klasser ökar också kostnaderna och då kan inte lika mycket tid läggas på träning. Självklart hade Johnny träningsmotorer men på den nivå han nu befann sig på blev tävlingarna den bästa träningen, tillfället då man lär sig mest.

1988 körde han även sitt första SM och blev femma på favoritbanan i Kalmar där allt hade börjat fyra år tidigare. 1989 blev ett mellanår utan några större framgångar efter att ha bytt chassimärke. 1990 fortsatte i Formel Nordic innan han bytte till Formel A efter halva säsongen. I Formel A kände han sig bekväm direkt.

Till 1991 hade Johnny fått den svenska importören av Swiss Hutless att sponsra honom. Ett år då han hade bestämt sig för att satsa på att köra internationella tävlingar och mindre i Sverige. Den första internationella starten skedde i tyska mästerskapet i Kerpen där han blev fyra. Ralf Schumacher blev sexa i samma race.

EM kördes 1991 i södra Italien, längst ner i klacken. Johnny och Peter åkte hela den långa vägen dit och allt började bra.

– Jag satte bästa kvaltid och stod i pole men så blev jag diskad. Motorljudet var för högt så det var bara till att köra hem igen.

Men på plats i Italienska Ugento fanns chassitillverkaren och han såg att Johnny var snabb och hade potential. Efter EM-deltävlingen fick Johnny dispens att köra under internationell A-licens vilket krävdes för att köra VM. VM kördes i Le Mans och Johnny körde i Formel A klassen.

– Jag var väldigt grön men jag kom femma och kommer man bland de tio bästa får man automatiskt Super A-licens.

1991 körde Jarno Trulli, Jos Verstappen och Giancarlo Fisichella i Super A-klassen och nu var Johnny Mislijevic också däruppe.

– Det var ett häftigt gäng man skulle komma efter.

Femteplatsen i VM gjorde att Swiss Hutless kontrakterade Johnny vilket var bra för ekonomin även om de inte stod för rubb och stubb. Men kontraktet innebar att Johnny fick köra en World Cup-tävling i Hong Kong där de flesta EM-förarna fanns med. Det slutade med en andraplats vilket var mycket bra presterat.

– Att komma från ingenstans och göra resultat gjorde det lättare att få stöd från fabriken.

1992 gick bra, han blev tvåa i SM och sjua i EM med en andraplats som bästa resultat. 1993 kom Johnny till ett vägskäl. Året började tungt med mycket otur och krångel och några resultat ville inte komma.

– Vi började känna att det kostade mycket, för mycket. Det blev press att vi skulle lyckas.

När nordiska mästerskapet kom funderade Johnny över hur de skulle göra. Skulle de satsa på VM eller lägga av? De bestämde sig för att köra NM och se om det kunde innebära att de fick ytterligare support.

Det blev vinst i NM och dessutom lite utökat support.

– Jag och farsan tog ett släp och åkte ner till VM i Frankrike. Vi hade bara släpet, inget tält att meka under.

Tävlingen gick bra, i finalen låg Johnny länge fyra men blev till slut femma.

Tony Karts ägare, Roberto Robazzi stod längs banan i Frankrike och såg att Johnny var snabb, kanske till och med snabbast på vissa partier av banan. Han sa ingenting vid tävlingarna i Frankrike men i oktober samma år fick Johnny ett samtal.

– Han ringde och sa att han ville träffa mig. Jag åkte ner och skrev kontrakt för 1994.

Nu var plötsligt sitsen en helt annan. Nu var han proffs i ett av de bästa teamen och teamkompis med Jarno Trulli.

– Ekonomin var inget problem, visst nu hade jag press att leverera men det var något jag var van vid för jag har alltid pressat mig själv.

Han gjorde inte sin nya arbetsgivare missnöjd utan levererade ett EM-silver, ett SM-guld och en sjätteplats i VM 1994. Han blev dessutom tvåa i det italienska mästerskapet.

Året därpå fortsatte samarbetet med Tony Kart men säsongen blev mer eller mindre förstörd av en revbensskada. EM var kört och Johnny vilade fram till VM.

– Vi fick skära sönder stolen så att inte de skadade revbenen belastades.

Det fungerade bra och i förfinalen låg han på en fjärdeplats när han blev påkörd och fick punktering. I stället för en framskjuten startplacering i finalen startade Johnny från 33:e startposition. Men i finalen var han snabbast på banan och började direkt sin klättring i resultatlistan. Det slutade med ett VM-brons.

– Ännu en gång blev jag utan vinst. Jag hade potential att vinna men det gick inte.

1996 stämde dock det mesta. Johnny bodde nu i Italien och arbetade på Tony Karts fabrik som konstruktör. Det innebar att han ritade och testade chassin vilket inte direkt var en nackdel.

– Jag var väl förberedd och det gick kanon från början.

Johnny vann EM efter att ha vunnit de flesta deltävlingarna. Han tävlade då mot namn som Jenson Button och Anthony Davidson.

Året fortsatte på samma sätt och när VM närmade sig kände han sig aldrig stressad.

– Jag var liksom inne i ruljansen. Jag fick en ledarposition i teamet och ansvar gör att man presterar bra, vad det nu beror på.

För när VM avgjordes på den norditalienska banan South Garda en bit från Gardasjön var Johnny vassast av alla. Banan används som testbana för de flesta fabriksteamen vilket gav än mer prestige i en vinst. Han startade i poleposition och var sedan sexa – sjua ut men körde till sig segern i slutet av racet.

– Jag har alltid varit stark i slutet av racen. Då utnyttjar man det optimala.

Det var tredje gången gillt för Johnny och i och med att segern kom släppte en del av trycket och allt kändes lättare. Nu hade han uppnått sina drömmars mål.

– Jag kommer ihåg att jag drömde att jag vann VM rätt så tidigt i min karriär. Men i drömmen var det på Kalmarbanan. Det var verkligen en dröm som blev sann.

Nu hade han vunnit allt man som svensk kartingförare vill vinna, SM, NM, EM och VM. Fokus hade alltid legat på att vinna VM och nu var det i hamn.

– Hur flyttar man fokus efter en sådan grej? Vad kan man göra nu, frågade Mislijevic sig själv.

Sponsorerna han hade var bundna i kartingsporten så ett alternativ var att fortsätta som professionell förare, vilket flera italienare har gjort. Det andra alternativet som omgivningen nästan krävde var att ta steget till racingen och försöka komma hela vägen till F1.

– Det klart att det fanns intresse från folk men det är lättare att prata än att få något gjort.

Johnny som nu hunnit bli 23 år beslöt sig för att köra karting i Tony Kart ett år till och samtidigt försöka få tillfälle att köra bil. Något som Johnny i efterhand ångrar.

– Det är inte bra att ha dubbla fokus.

Ändå blev kartingsäsongen 1997 inte någon katastrof. EM-trea i Super A och EM-fyra i Formel C plus en sjundeplats i VM mäktade han med trots att fokus fanns någon annan stans. Johnny fick under året chansen att köra Renault Spider som kördes före F1-racen den säsongen. Mot slutet av året fick han också göra ett F3-test.

– Jag hade ingen erfarenhet alls, det var en helt ny värld och en del av den världen var att söka pengar. Det tog för mycket fokus.

Att köra en F3-bil var något helt annat än det han kört tidigare, det blev som att börja om på nytt. Trots det gick det bra för Johnny bakom ratten. Det största problemet var ekonomin. Att få ihop finansieringen till en hel F3-säsong var inte lätt. Den ständiga jakten på pengar tyckte Johnny inte om.

– Det gick bättre och bättre, på sista testet var jag näst snabbast men jag hade behövt mer tid i bilen. Jag var hela tiden nervös för att krascha, jag tänkte ofta, ”om jag kraschar skiten vad händer då?”

Pengarna tog slut och Johnny avbröt säsongen för att försöka få till ekonomin till 1999. Så blev det dock inte.

– Svårigheterna med pengar förstörde det. Det var jobbigt, jag gillade inte att springa runt och fråga efter pengar, det var inget jag var bekväm med.

Johnny lämnade racingdrömmarna bakom sig och han tittade aldrig tillbaka.

– Efter det har jag tagit avstånd, antingen gör jag det ordentligt eller så får det vara. Det är lite konstigt men när jag kapade kontakten med sporten så gjorde jag det rätt ordentligt faktiskt.

Han har aldrig ångrat sitt beslut. Att försöka gå vidare åt något annat håll var aldrig intressant och att han idag skulle kunnat vara en av killarna i STCC rycker han på axlarna åt. Efter VM-titeln i Karting var det F1 som gällde. Det ville sig inte och då fick det vara istället.

Efter motorsportkarriären pluggade Johnny ekonomi på Lunds Universitet och arbetar sedan 2003 på Alfa Laval AB som marknadsanalytiker. Kartingen har han dock inte släppt helt, tvärt om. Sedan många år tillbaka sköter Johnny och pappa Peter gokartuthyrningen och en gokartshop på banan i Kristianstad. Johnny hjälper dessutom sitt gamla team i Italien, Tony Kart på olika tävlingar. Ett Tony Kart-team i USA använder sig också av Johnnys tjänster.

– Faktum är att jag är i USA en gång i månaden, säger han.

Så även om han lämnat racingen så är engagemanget desto större för karting.

– Jag har alltid varit intresserad av inställningar och som förare vet man hur det känns och jag ser vad som behövs. Det finns otroligt många inställningsmöjligheter på en gokart.