När jag bokade mötet med Ron Lechien hemifrån funderade jag en del på om det går att finna några sympatier för en person som har strulat till det så mycket som han har gjort. Nu har jag svaret – det kan man.

Att planera bilfärder i krokarna mellan Los Angeles och San Diego är som att spela på roulette. För att vara på säkra sidan startar jag lite extra tidigt från hotellet i Anaheim men det visar sig att allt flyter på och jag kommer fram till Maxima Racing Oils kontor, som är beläget bara några stenkast från den mexikanska gränsen, nästan på pricken en timme för tidigt.

I receptionen tar jag chansen, ber om ursäkt att jag ligger klart före tidsschemat, och hoppas att Ron Lechien både är på plats och att han kan rucka lite på sin agenda.

– Öhh, Ronnie, ditt besök från Sverige är redan här, ropar receptionisten i en snabbtelefon.

”Han kommer ner strax”, får jag till svar.

Under denna korta stund hinner jag tänka till – jag kommer inom några få sekunder att träffa en av världens mest mytomspunna motocrossförare genom tiderna – The Dogger. Han dundrar ner för trappan, han är stor som ett hus och har ett så kraftigt handslag att till och med en och annan tungviktsboxare skulle bli grön av avund.

– Välkommen till Maxima. Gick resan bra, frågar han artigt, viftar med ena armen att jag ska haka på uppför trappan till kontoret.

Väggarna på kontoret pryds med inramade fotografier, förstasidor från tidningen Motocross Action och en och annan handmålad The Dogger Edition-hjälm, designad av självaste David Bailey.

Vi kallpratar om allt och ingenting under ett par minuter och jag får snabbt en känsla av den här mannen faktiskt står med båda fötterna på jorden.

– Vad är det exakt som du vill veta, frågar han mig.

Kollegieblocket åker fram och vi går igenom alla punkter, inkluderat det känsliga området – hans problem med droger.

– Det är lugnt. Fråga på du bara, jag har ingenting att dölja, säger Lechien som om de värsta perioderna i hans liv aldrig någonsin har hänt.

Vi snuddar vid hans besök i Sverige, vi pratar mer ingående om tiden när han började från botten på sin fars företag Maxima Racing Oils, där han nu är delägare sedan många år tillbaka. Vi fortsätter att tala om hans vinst i Nationals och hans många besök i Europa, Lechien hade en sexspråkig flickvän från Tyskland som han besökte under två års tid. Men det där med att minnas saker från Europa var trots allt lite halvmarigt.

– Det är lättare att komma ihåg saker om jag får se bilder att associera till. Jag tror faktiskt att jag blandar ihop tävlingar i Tyskland, Holland och Frankrike om jag bara litar på minnet. Man brukar väl säga att en bild säger mer än tusen ord, påpekar han och skrattar gott.

Ron Lechien visar upp sin klippbok.

Hålla sig för skratt gjorde han däremot utan tvivel runt millennieskiftet. Kronofogden tog både hans hus uppe på kullen i El Cajon och dess innehåll. En barskrapad Ron Lechien hade också fängelset som registrerad bostadsadress i 187 dagar. När han muckade från fängelset ägde han i stort sett bara kläderna han hade på sig. Anledningen till att han skakade galler var inget han ville gå närmare in på under vårt samtal.

Men varför gick det så snett? En av anledningarna, som han själv påpekar, kan ha varit att han från och med 16-års ålder stod på egna ben. Navelsträngen till föräldrarna var klippt, han reste varv efter varv runt jorden och dessvärre var myten sex, droger och rock ’n’ roll ingen myt för honom – han levde den.

– Fast i första hand handlade det inte om motocross för mig, säger den numera 42-årige Lechien.

Han förklarar helt ogenerat att det var jakten på tjejer och sex som han fokuserade på.

– Fördelen var den att jag var en megastor stjärna, jag behövde aldrig jaga. Tjejerna kom till mig och jag ville ha dem, säger han om det tumultartade livet han då levde.

Men det handlade inte bara om brudar. Alkohol och sedan även droger tog dessvärre en stor plats i hans vardag.

Ron Lechien berättar om ett tillfälle när han en gång åkte taxi i Finland.

– Plötsligt fick jag för mig att dra i handbromsen. Bilen gjorde en helomvändning, taxichauffören skickade ut mig på gatan och på hotellet stod sedan polisen och väntade.

En annan historia var när han flög till Japan med Johnny O’Mara och David Bailey. På flygplatsen stoppades Ron Lechien i tullen.

– Jag hade fyra väskor med mig och drogerna låg i en av dem. De satte mig på samma plan hem igen, berättar Lechien som därmed raderade myten att han smugglat kokain i gaffelbenen.

Han gjorde aldrig något för att skada någon, men han levde sannerligen inte det liv som en stor idrottsman borde göra.

– Är man ung, rik och framgångsrik som jag var på den tiden, ja, då är det lätt att man hamnar fel. Jag hade fel människor runt omkring mig, du vet ryggdunkare, och det enda jag var ute efter var att ha kul, säger Lechien som samtidigt ställer sig frågan var alla de där vännerna är i dag.

Många av dem som kallade sig vänner kom när doften av pengar fanns i luften och ekonomiska tillgångar hade Lechien gott om under karriären. Det gick inte alls någon nöd på honom, framförallt inte efter att han skrivit på för Kawasaki.

– Det var ett miljondollarkontrakt på tre år. Det var riktigt stora pengar på den tiden och troligtvis det största och bästa kontraktet i mitten av 1980-talet, erkänner han.

När jag frågar honom hur konkurrenterna såg på honom och hans livsstil, skruvar han lite på sig i chefsstolen.

– Jag vet inte, egentligen ska vi nog fråga de andra förarna om det och inte mig. Vissa tyckte säkert att jag var oseriös och det retade säkert en del när de lade ner all tid på träning och sedan kom jag till tävlingarna och fullkomligt krossade dem. Jag vet att de frågade sinsemellan om jag hade tränat eller inte. Men det märktes först efter 20 minuter, antingen fortsatte jag att dra eller så hängde tungan som en slips, skrattar Lechien.

Men allt har sitt slut och för Ron Lechien tog det stopp 1989 i samband med en knäskada. Året efter valde han att ta adjö.

– Jag kunde ha fått flera kontrakt men vid utomhustesterna 1990 tog jag beslutet att sluta. Jag gjorde ett och annat inhopp senare, men då mer för skoj skull.

På frågan om han fortfarande är ihågkommen svarar han med att vicka med handen fram och tillbaka och säga:

– Jag tror det, men kanske inte av de allra yngsta. Jag är fortfarande ute på banorna en del och som bekant är jag också kvar i branschen.

Nu börjar det kurra i magen på den mäktige jänkaren och han frågar om det är dags för lunch. Vi hoppar in i hans pick-up och rullar ner mot byn. På vägen dit berättar han att smeknamnet ”The Dogger” kom till av två olika anledningar. Dels hade han en kamrat som hade ett klädesmärke med just detta namn, dels var Lechien som bekant en stor kvinnokarl.

På en av de lokala sportbarerna i Santee halkar samtalet över till den senaste i raden av Motocross of Nations som i slutet av september avgjordes på de brittiska öarna.

Jag berättar att Sverige missade A-finalen, placerade sig som 23:e nation och inte bara blev besegrade utan även förnedrade av bland annat Brasilien och Puerto Rico.

– Hm, Puerto Rico körde väl bara med två förare och en av dem var väl tjejen Tarah Gieger, säger Ron Lechien lite syrligt.

Jag förklarar att det gör inte så mycket om vi tar stryk av Brasilien så länge det handlar om fotboll. Men i motocross, ja då skäms man nästan.

– Ni kanske inte körde med era bästa förare, skickade ni kanske det näst bästa laget, frågar Lechien mitt i en tugga, allt för att vara snäll.

Jag berättar att vi inte har några toppar i Sverige utan att en handfull förare är ungefär jämbördiga.

– Ni var kanske drabbade av skador på plats eller kanske startvurpor, frågar Lechien i ett sista försök att skydda det katastrofala resultatet.

Jag skakar på huvudet och på det svarar han med att rynka på näsan och utbrista:

– Oj, är det så illa, och sedan skrattar han så att han kiknade och nästan ligger dubbelvikt över sin lunchtallrik.

När vi kommer tillbaka till Maxima gör vi en snabbvisit i själva fabriken. Det löpande bandet rullar på, plastflaskor fylls, etiketter klistras på och i slutet av bandet står en anställd och packar ner allt i kartonger. Men att fotografera de anställda var knivigt.

– Jag sa att du var från immigrationsverket, avslöjar sedan Lechien och log.

Väl uppe på kontoret igen undrar jag om det finns några fotografier från hans karriär. Ron knorrar lite och berättar att allting försvann när huset togs ifrån honom.

När han sedan öppnar sin fars kassaskåp får han en mindre chock – för där var de, en handfull foto­album från Lechiens första försök på hoj till de gyllene åren i mitten och slutet av 1980-talet.

Lika entusiastisk som ett barn på julafton börjar han att bläddra bland fotografierna. Efter en timme, djupt begravda bland de historiska bilderna är det dags att ta farväl.

Det går inte att sticka under stol med att Ron Lechien snubblat över gränsen mer än en gång. Han har heller inte levt ett så disciplinerat liv som hör en världsstjärna till. Men han var egentligen bara ute efter en sak – han ville bara ha kul.