Det är lätt att glömma bort de gamla goda stjärnorna. Åren rinner i väg och eran när vi i lilla Sverige hade en svensk i toppen av VM i motocross känns allt mer avlägsen. Men faktum kvarstår. Vi behöver inte backa tillbaka till ”Carla” eller ”Bubben” för att hitta dem – år 2000 körde nämligen vår senaste superstar Peter ”PJ” Johansson till sig ett individuellt VM-brons.

Även om han började köra VM 1985 var det sex år senare som han började utmana de allra bästa på allvar. PJ var fabriksförare för Yamaha tillsammans med Pekka Vehkonen och Micky Dymond som blev amerikansk mästare 1986 och 1987.

– Håkan Carlqvist var tränare och under vinterhalvåret var jag och Pekka baserade i Belgien medan Micky var i Italien. Jag körde mycket tillsammans med Donnie Schmit och vi tränade alltid 2 x 45 minuter med ”Carla” bakom tavlan med varvtiderna, minns PJ.

Johansson inledde 1991-års VM-säsong helt okej, men toppresultaten uteblev. Att han året innan hade varit långtidsskadad var märkbart.

– Jag saknade tävlingstempot, erkänner Peter Johansson som radade upp placeringar mellan fjärde och åttonde plats.

Men ju längre säsongen pågick desto bättre gick det för PJ och vändningen kom i belgiska Nismes.

– Äntligen vann jag ett VM-heat och ett Grand Prix totalt. Det blev en kick för mig och i Unadilla, USA, blev jag bäste europé, vilket var viktigast av allt eftersom jänkarna inte körde vår VM-serie, berättar PJ.

På de avslutande sex deltävlingarna vann Peter Johansson hälften och nu rådde det ingen tvekan om vem som var snabbast. Men guldkampen var förlorad i och med att fullträffarna uteblev under första halvan av säsongen.

– Trampas Parker och Mike Healey slogs om guldet. När jag vann var de alltid tvåa eller trea, så det var inte speciellt många poäng jag knaprade in, säger PJ som blev VM-fyra, hans bästa totalplacering så långt i karriären.

Till 1992 var förväntningarna högt uppskruvade. PJ var kvar i teamet tillsammans med Vehkonen medan Dymond fick ge vika för belgaren Marniqe Bervoets.

– Det blev generellt sett mycket testande, bland annat för att Öhlins gick in med en helt ny gaffel. Dessvärre blev det en dålig vår och vi tvingades testa vissa produkter, bland annat avgasrör, in i det sista. När det gäller gafflarna smög det sig in en viss osäkerhet. Den vanliga var alldeles för mjuk och den uppoch nervända var stenhård. Vi bytte bussningar och hattade fram och tillbaka, men det blev aldrig riktigt bra, säger PJ.

Samtidigt som detta problem uppstod tillkom det ett antal intressanta nykomlingar i klassen, uppslussade från 125cc, och två av dem, Donnie Schmit och Robert ”Bobby” Moore lade beslag på såväl guld- som silvermedaljen.

– Jag var inte ens i närheten av att hamna på pallen, vilket gjorde att man började fundera på vad man gjorde för fel, säger PJ som blev nia detta år.

De två kommande säsongerna var allt annat än succé. 16:e man 1993 och samma placering året efter gjorde att tungviktsklassen 500cc hägrade.

– Fram till den här tiden trodde jag att jag kunde bli världsmästare. Men 1994-års Yamaha var inte bra och jag var inte bra. Sju år hos Yamaha, det kändes som att det var dags för något nytt, säger PJ.

Sagt och gjort. 250-klassen och en japansk motorcykel blev till 500cc och en europeisk motor¬cykel för ett tyskt privatteam. Nu var Peter Johansson nämligen i sadeln hos Zupin och svenskättlingen Husqvarna.

– Man blev lite äldre och man var inte lika hungrig längre, men betydligt smartare. På en 500-hoj behövde man inte slå på vid precis rätt tusendel, kraften räckte till ändå, menar PJ.

Men Husqvarnan var inte den mest lättkörda hojen och även om Peter Johansson hängde med upp i toppen var han aldrig i närheten av att hota vare sig Joel Smets eller Shayne King som blev världsmästare 1995 respektive 1996.

Fyra och trea totalt var självklart inget att skämmas över och uppenbarligen hade den förre arbetsgivaren, Yamaha, uppmärksammat att PJ rullade riktigt kvickt även i tungviktsklassen – och det på en fyrtaktare.

Till kommande säsong stod nämligen Yamaha i startgroparna för att lansera sin fyrtaktare i VM-sammanhang, men det blev ingen enkel övergång för PJ från Husqvarna till Yamaha. Kontraktsmässigt var det inga problem, men cyklarna var uppbyggda mil ifrån varandra.

– Man skulle kunna säga att Yamahan var byggd för Andrea Bartolini, han vägde ju lika mycket som en klementin. Jag visste när jag skrev på för Yamaha att de höll på med 399- respektive 428cc motorer och jag frågade dem hur stor cykel jag kunde få använda och de svarade ”hur stor du vill”. Men när jag kom till Japan sa de 399cc – punkt slut. Det var inte riktigt min cykel om man säger så, berättar PJ.

Fyra individuella VM-medaljer och en medalj i lag-VM. Peter Johansson är tveklöst en av de stora inom svensk motocross.

Trots bekymret kammade han ändå hem en bronspeng åt sin arbetsgivare under det andra året för Yamaha. Men uppenbarligen vägde medaljen inte speciellt tungt för det skulle visa sig att sagan i teamet skulle få ett abrupt slut.

– Jag minns att det var en höstdag i Herlen, Holland, då Hannu Heinonen, teamchef för Yamaha, förklarade för mig att jag hade fått sparken. Ja, att vi alla hade fått sparken. Michele Rinaldi ville ha två italienare i teamet plus basen i Italien. Det första jag tänkte när jag klev ut ur bussen var att ”nu måste jag ut och leta kontrakt”, berättar PJ som omgående klev in till en ingenjör hos KTM och förklarade att han var intresserad av att köra för dem.

– Ryktesvägen hade jag nämligen hört att KTM, som innan hade kört 500-VM med en 380-tvåtakt, skulle köra med en fyrtaktare. Jag lyssnade även med Husqvarna, som dock förklarade att de ville satsa på Darryl King som än inte hade skrivit på, fortsätter PJ.

Vid hemkomsten satt Johansson som på nålar och vakade över telefonen i väntan på att Husqvarna skulle lämna besked. Han var nämligen ute efter en stor hoj och erfarenhet av Husqvarna hade han efter åren hos dem 1995–1996.

– Jag var nervös och jag hatar att vara ovetande. Jag gick hemma och vankade som katten kring het gröt, jag fick aldrig något svar kändes det som, säger PJ.

Men innan ens Husqvarna hann lyfta luren gjorde Kurt Nicoll det på KTM.

– Han frågade vad jag ville ha och då märkte jag saknaden av en manager. Jag tog det jag hade på Yamaha och höjde lite. Innerst inne tyckte jag att jag tog i för kung och fosterland och han sa bara okej. Fan, tänkte jag efteråt och kanske är det lite typiskt svenskt att vara så försiktig och snäll, skrattar PJ.

Samtidigt erkänner Peter Johansson att det handlade inte bara om ekonomi. En grundläggande faktor i hans satsning var fortfarande – kan jag bli världsmästare?

– Den största skillnaden mellan Yamaha och KTM då var att KTM var så mycket mindre, både på gott och ont. Ville vi ändra på något hos Yamaha var vi tvungna att invänta de 78 stegen för ett beslut, medan hos KTM lyfte man bara på luren, förklarar PJ.

Peter Johansson säger inte att KTM:s första fyrtaktare som han sadlade var ett måndagsexemplar, men helt klart var den inte helt raceklar till VM-premiären.

– På de första åtta heaten bröt jag sex och det var en salig blandning av fel – inte ett specifikt. Vi var desperata och de högsta hönsen var inte glada – vi tog oss ju inte i mål och efter deltävlingen i Loket, Tjeckien, fick motormekanikern sparken, säger PJ.

När de väl fann lösningarna på problemen var de snabbast. Men Andrea Bartolinis poängövertag var för stort och PJ fick nöja sig med silvret.

– Det fanns inga som hade cyklar som vi hade. När vi väl fick dem att fungera var vi värst och 570-cykeln passade min körstil perfekt, poängterar PJ.

Året därpå var det med andra ord som bäddat för PJ. Nu skulle han vara med och plocka poäng redan från början. Men Joël Smets som året innan hade kört för Husaberg värvades och det gjorde även Marniqe Bervoets som hade ledsnat på att ständigt bli tvåa i kvartlitersklassen.

– Nu blev tempot annorlunda. ”Barto” som var regerande världsmästare hade inte en chans, inte heller toppförare som Alex Puzar och Yves DeMaria var i närheten av oss där framme.

Det blev inte bara storslam för KTM med guld, silver och brons år 2000. Vid samtliga 31 VM-heat var det en KTM först i mål. Nu vann Peter Johansson bara två av dem och han fick se sig klart besegrad av sina teamkamrater.

– Men jag minns att jag vann ett av heaten i Schwanenstadt. Det är alltid gott att vinna inför alla chefer i Österrike, säger PJ som sedan avslutade VM-karriären med en sjätteplats för att sedan låta den civila karriären ta vid.

På frågan om han ångrar någonting svarar han blixtsnabbt:

– Sporten har gett mig så oerhört mycket och fick jag chansen att leva om mitt liv skulle jag ha valt samma väg igen, erkänner Peter Johansson, vår senaste världsstjärna i motocross.