När Svensk Motorsport anländer till Ryan Hughes läger ”Rynoland” i Temecula, en halvtimmes bilfärd söder om Los Angelses, är det först hans privata gym som besöks. Det ligger vägg i vägg med hans hus som ligger i ett område omgivet av hästrancher.

Vi skakar tass och han hälsar varmt välkommen samtidigt som han gastar högt åt Ullevis supercrossvinnare Broc Hepler att ta i för kung och fosterland.

Att träna med Ryan Hughes är inte som att åka på ett svenskt träningsläger till den spanska solkusten. Hos Hughes handlar det om att ha en vilja av stål och att kunna vara extremt disciplinerad. Hit kommer bara de som har bestämt för att bli bäst.

Medan Broc Hepler fortsätter sin idoga kamp med Pilatesbollen förklarar Hughes i all enkelhet hur det går till. För det handlar nämligen om hans väg – eller ingen väg alls.

För en försiktig och något tillbakadragen person skulle hans attityd möjligtvis framkalla lite skrämselhicka. Men det handlar inte om kaxighet, det handlar om hårt arbete, extrem disciplin, järnvilja, ambition och sist men inte minst – utsatta mål.

– Det är min väg som gäller och inget annat. Gör de inte som jag säger är det bara att gå, säger Hughes, pekar på dörren och fortsätter. För jag lär dem inte enbart hur de ska köra motocross. Hos mig får de lära sig hur man ska träna, äta, dricka, stretcha, vila och sova. Det här är en komplex sport och lär man sig inte att ta hand om sin kropp både före och efter träning spelar det ingen roll hur mycket du tränar. Man bryter ner musklerna i stället för att bygga upp dem, säger Hughes och visar upp en stenhård blick.

Sedan tillägger han snabbt:

– Går de sin egen väg och inte lyssnar på mig är de ändå inte intresserade att bli så bra som jag vill att de ska bli.

Han erkänner att han inte är ute efter att göra kopior av sig själv.

– Däremot försöker jag lära dem så mycket som möjligt så att de inte göra samma misstag som jag gjorde när jag var ung. Detta gäller såväl tekniskt som upplägg av träning, ja, i stort allt, säger Hughes.

Han snuddar vid ämnet ”Hugheskopia” och förklarar att gör man som han gjorde som ung, ja, då åker man också på de 20 skador, 20 operationer och 15 hjärnskakningar, som han var med om under sin karriär.

– Jag är ute efter att lära dem de allra bästa detaljerna. Ta lite Everts, ta lite ”Bubba”, ta lite Carmichael. Plocka det bästa från de bästa. Hade jag när jag var som bäst vetat vad jag kan i dag hade jag kunnat konkurrera med Ricky Carmichael. Tro mig, den erfarenheten och det kunnandet har jag i dag, säger Hughes.

Vi i Sverige kanske skulle se på hans träningsmetoder med ett och annat höjt ögonbryn. Men ju mer han ingående förklarar hur han går tillväga med sina adepter, desto mer självklart blir hans upplägg för hur man ska nå hela vägen till toppen.

– Vi kör fysträning tre dagar i veckan och fyra gånger i veckan kör vi motorcykel, aldrig mer, aldrig mindre. Inget pass är längre än 40 minuter och det handlar bara om kvalitet. Träningen ska i mesta möjliga mån likna det du i huvudsak ska göra – köra ett race – och därför tränar vi mycket med Pilatesbollen. Allt handlar nämligen om bålstabilitet. Är du inte stark i bålmuskulaturen kommer det att kännas som att cykeln gör allt i sin makt för att skaka dig av sadeln. Och inte har det blivit lättare med fyrtaktarna som både är starkare och tyngre än tvåtaktarna, säger Hughes.

Han berättar om föräldrar som ringer och skryter över att deras söner har extremt bra kondition och att de kan köra hoj timme efter timme, cykla hur många mil som helst eller springa från morgon till kväll.

– Då brukar jag vara ärlig och tala om för dem att det kanske är bättre att de satsar på långlopp inom enduro, att de kan bli en ny Lance Armstrong eller ha en framgångsrik karriär som maraton¬löpare, säger Hughes samtidigt som han slänger ett getöga på Hepler och hans kamp med ”svenskbollen” som de allmänt kallar den.

Vi lämnar gymmet för en stund och han visar mig boendet för de som inte har en egen trailer med sig. I ett iordninggjort garage finns det säng, kylskåp, mikrovågsugn – allt som behövs. I hans eget hem är det stopp, i varje fall när det gäller poolen på baksidan.

– Någonstans måste man dra gränsen, och dit ut får ingen komma, förklarar Hughes bestämt.

Jag sätter mig i hyrbilen på nytt och hänger på Ryan Hughes när han beger sig till motocrossbanorna de tränar på. De båda, en supercross- och en motocrossbana, är byggda som han uttrycker det på indianmark. Medan han klär på sig förklarar han:

– Man ska aldrig träna styrka innan man ska köra motocross. Man måste vara alert när man kör för på en crossbana kan allt hända och då gäller det att vara 100 procent fokuserad på det man ska göra. Det kan man aldrig vara om man har tröttat ut musklerna i ett gym timmarna innan.

Träningspasset, i vilket bland annat Nick Wey deltog, inleddes med lite lätt enduro som uppvärmning. Trotteln öppnades sedan till fullo när crossbanan intogs. Lika mycket som Hughes själv höll ett högt tempo på banan, lika mycket stod han bredvid och instruerade sina adepter hur de skulle göra.

När det dryga halvtimmen senare var dags för vila fick magister Hughes all anledning att bara skaka på huvudet åt en av de mindre namnkunniga eleverna. Denne yngling var nämligen en smula avigt inställd till att ta åt sig de välmenande orden ”att bli ett med cykeln” genom att skylla alla sina personliga misstag på fjädringskomponenterna.

– Det är sådant man får leva med, säger Hughes och ler.

Innan vi tar farväl av varandra nämner han lite ironiskt hur svensk motocross står sig just nu. Han verkar fullt medveten om att Sverige under en lång tid har spelat i B-divisionen.

– Någon borde väl ha viljan att bli bäst. Det kan jag lära honom, avslutar Hughes.