Förra året tog den dubble juniorvärldsmästaren Joakim Ljunggren steget upp i seniorklassen i enduro-VM. Efter två nollor i protokollet då Ljunggren inte kunde fullfölja racen, slutade han säsongen med en sjätteplats. I år är målsättningen rejält uppskruvad, det är medalj som gäller och när två deltävlingar återstår är Ljunggren fyra i E2-klassen.

Under de senaste åren har Joakim Ljunggren gjort en remarkabel klättring i resultatlistorna. 2003 gjorde han sina första försök i VM-sammanhang då han körde i 125-klassen i Skövde. Det gav en femtonde- och en sjuttondeplats. 2004 blev det två VM-inhopp vid deltävlingarna i Sverige och Slovakien med en niondeplats som bästa resultat. Sedan blev Ljunggren upplockad av Husabergsteamet och det dröjde inte länge innan framgångarna började komma, även om Ljunggren fick stå över merparten av 2005 års junior-VM sedan han skadat handleden vid en supercrosstävling i Grekland. Året därpå, 2006 blev det JVM-guld, liksom 2007.

– Det har gått fort, det är inte så länge sedan jag började. Det har gått sjukt bra i SM, men jag måste ha mer fart i VM och lära mig köra på de sydeuropeiska banorna, säger han.

Men trots att Ljunggren fortfarande är relativt färsk på den internationella enduroarenan så är det där med motorcyklar inget nytt för 23-åringen.

– Jag började köra motorcykel när jag var 5 år, då fick jag en liten Honda som jag började köra bakom gården. Farsan höll fortfarande på och tränade inför SM, så han körde med sin stora hoj och jag med min lilla, berättar Joakim Ljunggren.

Pappa Christer Ljunggren är ett välkänt namn både i cross- och endurokretsar. Han tillhörde topp tio i cross-SM under 1980-talet och har varit både tvåa och trea i enduro-SM under den tioårsperiod han körde enduro.

Christer Ljunggren tillhör också den exklusiva skara som genomfört tio Novemberkåsor utan att bryta. Han avslutade karriären i mitten av 1990-talet och numera servar han Joakim i samband med både SM och VM. Så det är inte svårt att förstå varifrån Joakims motorsportintresse kommer.

– Det kommer både från far och farfar. Min farfar Sten var ju med pappa när han tävlade och trots att Sten snart bli 70 år så kör han fortfarande motorcykel och är väldigt intresserad. Jag har ju mer eller mindre bott på crossbanan, säger Joakim som följde i pappa Christers fotspår och själv började tävla i motocross när han var 9 år.

Att sonen var en talang utöver det vanliga upptäckte Christer snabbt.

– Jag tävlade ju jämt, så det fanns inte så mycket tid för Joakim att köra. Han gick i depån och trånade, men när han väl fick köra så kunde han hålla på hela dagen.

Garaget är fullt av Joakims priser, dessutom finns det fyra flyttkartonger med bucklor som inte fått plats på hyllorna.

– Han skrapade sig och klämde sig, men han ville ju så mycket. Då förstod jag att det här kan bli precis hur bra som helst och vi har inte sett slutet ännu. Joakim är så ung, får han bara vara hel och fortsätta utvecklas så kommer VM-titlarna också, säger Christer Ljunggren.

Det var först i tonåren som motorsporten började ta över, Joakim Ljunggren har tidigare spelat fotboll, åkt snowboard, cyklat mountainbike och även kört trial.

– Fotboll höll jag på med tills jag var 14 år sedan började det bli mer och mer enduro, särskilt sedan jag tog körkort när jag var 16 år. Jag körde JSM i enduro och vann ganska enkelt, medan det var betydligt tuffare att vara topp tre i JSM i cross, berättar Ljunggren som därför övergav crossen 2004 för att i stället satsa på enduron. Samma år blev 19-årige Ljunggren kallad till landslagssamlingarna för enduroåkarna och det var där Thomas Gustavsson, tidigare Europamästare och numera chef för Husabergs VM-team, fick upp ögonen för Karlskogaföraren. Ljunggren hade tidigare fått ett erbjudande från Ufo Corse-teamet, men då han fortfarande gick kvar på crossgymnasiet i Tibro tackade han nej till Yamahastallet.

När Thomas Gustavsson kontaktade Joakim Ljunggren var läget ett annat, skolan var avslutad och Ljunggren tackade ja till erbjudandet om att bli en del av Husabergsstallet och köra motorcykel på heltid.

– Jag körde bra i Sverige men hade det svårt ute i Europa. Det hjälpte mig väldigt mycket att jag fick börja träna tillsammans med Björne Carlsson. Han är duktig på att lära ut och jag lärde mig snabbt, säger Ljunggren som haft stor nytta av sin äldre stallkamrat.

På frågan om vad det är för egenskap som fört honom så här långt så snabbt, svarar Joakim Ljunggren:

– Jag är jävligt envis och när jag tränar så gör jag det seriöst. Det jag brinner för gör jag till hundra procent. Sedan har jag kört det svåraste direkt, jag är uppvuxen med att köra på Tolenbanan här i Karlskoga som anses vara väldigt besvärlig för det är så mycket stenar och rötter där.

Pappa Christer fyller i:

– Han har vinnarskalle och är beredd att lära sig för att bli bättre. Han har också väldigt bra balans och lärde sig tidigt att hantera cykeln.

Ser man närmare på Joakim Ljunggrens framgångar blir det tydligt att det är flera personer som har format världsmästarämnet. Pappa Christer Ljunggren har försökt förmedla vikten av att ha ordning på materialet, medan Björne Carlsson och Thomas Gustavsson varit förebilder när det gäller körteknik.

– Det svåraste är den psykologiska biten, att försöka matcha Joakim där och ge honom självförtroende under tävlingarna. Jag försöker att inte ta upp för mycket efter ett prov när han är stressad, men jag har svårt för det. Jag vill ta det direkt och då kan Joakim bli lite irriterad. Förut kunde vi gå på det jag visste efter min egen tävlingskarriär så han inte skulle behöva upprepa mina misstag, men Joakim har blivit så mycket bättre än jag någonsin var, säger Christer som agerar följeåkare till Joakim under tävlingarna för att ge råd och bistå med dryck eller kläder.

Joakim Ljunggrens styrka är snöspår och bökig terräng, men den här säsongen har han också förbättrat sig rejält på hårda underlag som han tidigare haft mycket svårt för.

– Jag har nått en skaplig nivå på hårdbana nu, men för att bli världsmästare måste jag bli bättre på allting, säger han.

Det är stor skillnad mellan ”svenskenduron” som exempelvis i Novemberkåsan, där man ofta kör långa krävande sträckor med en körteknik som är helt annorlunda jämfört med i VM.

– Att köra ”kåsaenduro” är svårt för man sitter ner och sprattlar med benen. I VM handlar det om att vara långt framme på hojen och ha tryck på framhjulet, förklarar Ljunggren.

Han har också övat en del trial, det senaste året har det blivit trialkörning ett par gånger i veckan, träning som Ljunggren tycker att han har nytta av på VM:s extremprov.

– Det hjälper mig att veta hur jag ska sätta hjulen på olika hinder. Sedan ger det bra balans och trial är en kul grej, säger han.

Men den bästa hjälpen på väg mot världsmästartiteln stavas erfarenhet. Sådan erfarenhet som man bara kan skaffa sig genom att tävla på internationell toppnivå.

– Det viktiga för att lyckas är att ha någon som har mer rutin som man kan träna med. För mig har det varit perfekt att komma till Husaberg nästan direkt efter att jag gått ut crossgymnasiet och få träna med Björne, säger Joakim Ljunggren.

Han och Björne Carlsson tränar tillsammans. Inför årets VM-säsong har de legat och nött körteknik på banor i Spanien.

– Vi har kört fem dagar i veckan. Vi pushar varandra, jämför tider och övar på olika prov, förklarar Joakim.

Ett orosmoln är vad som sker den dagen teamkollegan Carlsson lägger av.

– Jag har aldrig tränat så mycket med dem som är i min ålder. Det är tråkigt för det finns ingen yngre som är så duktig och jag är lite skraj över att jag kanske inte ska ha någon att träna med i framtiden. I Spanien tränade vi med BMW-förarna och det är klart att det går att hitta någon utländsk förare att köra med, men det är roligare att ha en svensk att resa och prata med, säger Ljunggren.

Han har kontrakt med Husaberg även 2010, och kanske är det just därför som de övriga VM-teamen inte börjat rycka i honom än. Men fortsätter Ljunggren att ligga i topp så lär det inte dröja innan han har fler kontraktsförslag att välja på.

– Det här är mitt jobb och får jag ett bättre erbjudande så får jag titta på det. Men jag trivs så bra hos Husaberg, det är perfekt för mig. Det är nära hem och det finns svenskar i teamet så det är nog det bästa stallet för mig, säger Joakim Ljunggren.