Just nu råder det motocrossfeber i Tyskland. Blott 15-årige Ken Roczen har tagit världsmästerskapet med storm och hans sex år äldre landsman Max Nagl har vittring på guldmedaljen i den prestigefyllda MX1-klassen.

Att intresset har skenat i väg i Tyskland är inte så underligt för går man inte tillbaka till den ”svartvita tiden” har den entusiastiska motocrosspubliken varit nästintill svältfödd på framgångar de tio senaste åren. Nu, hastigt och lustigt, har de två förare med potential att en dag krönas som världsmästare.

Detta var också upprinnelsen till att Svensk Motorsport i samband med VM i Uddevalla träffade en av dem – Max Nagl.

Han ger redan i början av intervjun ett mycket moget intryck och för att bara vara 21 år ger han även en känsla av hög professionalism då inget tycks lämnas åt slumpen.

Kort sagt – han älskar sin sport och han vet verkligen vad han vill.

När Nagl var jämngammal med sin landsman Roczen drog han fram som en virvelvind ute i Europa och han fick i stort sett samma rubriker som den nya tyske kometen får i dag – ett 15-årigt superlöfte med världsmästarpotential.

Men det skulle visa sig att tiden från att vara talangen utöver det vanliga till att kunna acklimatisera sig i världstoppen var betydligt längre än Max Nagl trodde.

Han sticker dock inte under stol med att vägen dit där han är i dag har varit minst sagt brokig.

– Det går ganska fort att bli bra men det tar lång tid att bli bäst. Det är många grejer som måste bindas samman för att man ska kunna ta det sista avgörandet steget och då får man inte dra på sig några skador. Eller rättare sagt, samla på sig en hel del som jag har gjort. 15–16 olika benbrott, mestadels nyckelbensskador som har stört mig i stort sett varje VM-säsong. Problemet har nog varit att jag har inte väntat tiden ut, utan startat för tidigt varje gång innan skadan varit helt läkt.

Alla skador var även en starkt bidragande orsak till att Max Nagl körde sina tre inledande VM-säsonger som privatförare i mindre team. Det är först de tre senaste åren som han har klättrat ytterligare ett pinnhål på karriärstegen och tagit en plats som fulländad fabriksförare hos den österrikiska mc-tillverkaren KTM med världens genom tiderna bästa motocrossförare vid hans sida – Stefan Everts.

Nagl tar en klunk vatten, tittar lite snett åt sidan, höjer ena handen och börjar på varje finger sedan räkna upp pusselbitarna som han anser sig vara de värdefullaste och mest behövliga på vägen till en världsmästartitel.

– Man måste hålla sig skadefri och sedan är det viktigt att ha en plats i ett professionellt arbetande team. Vidare måste man ha en duktig mekaniker som håller ordning och reda på hojen och ett bra socialt liv som gör tillvaron både på och utanför banan lugn och harmonisk. Sist men inte minst gäller det att vara disciplinerad till hundra procent.

I nästa andetag öser han beröm över sin arbetsgivare KTM och dess organisation i teamet Red Bull KTM Factory Racing och det är inte bara en eller två personer som han lovordar utan det gäller allt och alla. Han menar att i teamet finns delarna som ska hjälpa honom att nå sina drömmars mål och han avslöjar att det är vid ytterst få tillfällen som han har tvingats gå utanför teamets gränser och kunnande för att söka expertishjälp.

– Jag gick till en kvinnlig psykolog ett par gånger. Det var under en tid då jag var inblandad i ett par startkrascher efter varandra. Krascherna satte sig i skallen och därefter bromsade jag omedvetet tidigare än vad jag borde, det var som en spärr i huvudet. Hon hjälpte mig uppenbarligen rätt bra, för nu hyser jag inga tvivel längre och jag tar rätt många starter nu.

Flera gånger nämner den lugne och harmoniske tysken ordet disciplin. Han förklarar det kortfattat i att disciplin tillsammans med hårt arbete och att leva för sin sport är de ledord han följer.

Disciplinerad är han, och mer av den varan har det även blivit sedan Stefan Everts tillträdde vid hans sida. Everts om någon borde veta hur den snåriga vägen till framgång blir så spikrak som möjligt och det märks under intervjun att Everts gjort tydliga avtryck hos Nagl.

– Han är kanske inte direkt min mentor men helt klart är han en mycket god ledsagare.

När vi kommer in på ämnet träning förklarar Nagl hur han specifikt går till väga under de mörka vintermånaderna.

– I oktober tar jag helledigt i fyra veckor. Under perioden november till januari sitter jag inte ens på hojen. Då tränar jag kondition och fysik med löpning, simning och gym minst två och en halvtimme om dagen, sju dagar i veckan.

Som ni hör så bygger han upp sin kondition och styrka innan han sätter sig på cykeln och inte tvärtom som många svenskar gör när de lägger månadslånga träningsläger på den spanska solkusten.

– När man är ung behöver man mycket tid på motorcykeln för att lära sig att köra och nöta in de tekniska detaljerna på rätt sätt. Visst är det viktigt med bra kondition även i ung ålder men det är än viktigare att vara i mycket bra fysisk form när det börjar gå riktigt fort. Numera tränar jag exempelvis dubbelt så många timmar som jag gjorde när jag var 15 år. Då förmådde jag inte att ta åt mig mer träning än någonstans runt 12–15 timmar i veckan.

I och med att hans landsman Roczen är just 15 år tar jag upp hans namn men Nagl vill helst inte prata om andra förare utan han nöjer sig med att hålla ena handen i huvudhöjd och den andra nere vid höften i en gest utan att för den skull nervärdera sin landsman.

– Vi är inte på samma nivå, jag är här och han är där.

Vem han anser sig vara i huvudhöjd och vem som var nere vid höften behöver vi knappast gå in på, men en sak är säker. Nagl tror otvivelaktigt på sig själv och han lägger inget onödigt krut på vad andra sysslar med. Samtidigt menar han att han själv har det som Roczen ännu saknar – erfarenhet för att maximera styrkorna och minimera svagheterna.

Vi återgår till diskussionen runt hans träningsupplägg där han i januari således kliver upp på hojen. Men det är fortfarande procentuellt så att han lägger mer tid på konditionsträning än timmar på motorcykeln.

– Jag tippar att det rör sig om 60 procent kondition och fysisk träning och 40 procent hojåka. Att hålla maximal fokus i 40 minuter kräver enormt mycket av en motocrossförare. Av den anledningen är konditionen A och O för att lyckas.

När Max Nagl är mitt uppe i tävlingssäsongen ändras av förklarliga skäl schemat när det gäller träning. Då ska han redan vara i fysiskt praktslag och anta utmaningen att ställa sig öga mot öga mot de allra bästa förarna i världen.

– Under en tävlingsvecka vilar jag alltid på måndagar efter en racehelg. På tisdagar cyklar jag en timme och på onsdagar utför vi vissa tester med hojen. På torsdagar cyklar jag en och en halv timme och sedan är det oftast transport till nästa tävlingsplats. På fredagar får jag massage och vilar på nytt inför helgens uppgifter.

Så ser i stort sett hans veckor ut efter att tävlingssäsongen har kickat i gång på allvar och när det blir som mest monotont – då är det bara att bita ihop, vara disciplinerad och fortsätta på den inslagna vägen.

– Jag lyssnar mycket på vad Stefan Everts har att säga. Hans erfarenhet av både körning på motorcykel och även allt runt omkring är hur värdefull som helst.

Det är kanske det som också blir Max Nagls nyckel till sina drömmarnas mål – ett VM-guld.